NĂ€r min morfar begravdes talade prĂ€sten om husen som morfar byggt â men ocksĂ„ om memoarerna som morfar knĂ„pat ihop pĂ„ sin Ă„lders höst. Var det kanske författare han egentligen hade velat bli? PrĂ€sten drog dock inga paralleller mellan att bygga och skriva, vilket jag kan tycka att han kanske borde ha gjort. Det hade varit snyggt.
Klas Ăstergren, som vet en hel del om bĂ„da sysslorna, menar att likheterna Ă€r förvĂ„nansvĂ€rt mĂ„nga. "Det Ă€r fruktansvĂ€rt viktigt nĂ€r man bygger ett hus att man hĂ„ller fast vid den förestĂ€llning, den vision som man hade frĂ„n början. Man mĂ„ste ha helheten klar för sig hela tiden, vidmakthĂ„lla den in i minsta detalj", sĂ€ger han i den lĂ€svĂ€rda intervjuboken "Klas Ăstergren om Henry Morgan". Samma sak, menar Ăstergren, gĂ€ller nĂ€r man skriver en roman.
I en roman Ă€r ett hus eller ett husbygge inte sĂ€llan en metafor för nĂ„got annat â ofta för romanen som sĂ„dan. Ett fĂ€rskt exempel Ă€r Peter Fröberg Idlings rysare "Nidamörkur". Simon Ă€r i fĂ€rd med att bygga en stuga pĂ„ Gotland. Tomten visar sig dock ligga pĂ„ en gammal hednisk offerplats. Simon försvinner och romanen börjar med att flickvĂ€nnen Jenny Ă„ker till Gotland för att leta rĂ€tt pĂ„ honom: "Och dĂ€r stĂ„r huset. Det som hon bara sett som ritning. Helheten som han inte ville visa henne förrĂ€n det var klart." Högst symboliskt Ă€r att Jenny i bokens första kapitel trĂ€der in i huset liksom lĂ€saren trĂ€der in i romanen. "Nidamörkur" fullkomligen drĂ€ller av liknelser och kopplingar mellan husbygget och romanen.
Ett annat exempel Àr Kjell Westös roman "Tritonus". Romanen delar namn med det skrytbygge som huvudpersonen Thomas Brander bygger i den finska skÀrgÄrden. Huset passar inte in i skÀrgÄrdsidyllen och det gör heller inte Brander.
SjĂ€lva urexemplet Ă€r dock inte ett hus. I novellen "TrĂ€dgĂ„rden med gĂ„ngar som förgrenar sig" (1941) skriver argentinaren Jorge Luis Borges om den sedan lĂ€nge döde Ts'ui PĂȘn som hade tvĂ„ mĂ„l i sitt liv: 1) att skriva en lĂ„ng och komplicerad roman samt 2) att bygga en lika komplicerad labyrint. Romanen hann han aldrig avsluta och labyrinten har man aldrig hittat. Men i Borges novell inser en slĂ€kting till Ts'ui PĂȘn att den oavslutade romanen och labyrinten Ă€r en och densamma.
Vi har ocksÄ ordet "romanbygge". Jag kan inte hitta nÄgon klar definition av ordet, men vet att det ofta förekommer i recensioner av romaner som Àr mer omfÄngsrika och intrigspÀckade Àn genomsnittet, och att ordet nÀstan alltid föregÄs av positiva adjektiv i stil med "imponerande" och "ambitiöst". Ett romanbygge, fÄr jag anta, Àr detsamma som en vÀlkonstruerad, noga uttÀnkt och planenligt genomförd roman av rang. Jag vill hÀr tillÀgga att en bra roman ocksÄ bör ha inslag av det oavsiktliga, det som inte fanns med pÄ ritningen, utan som uppstod under arbetets gÄng.
Likheterna mellan att bygga och skriva Ă€r onekligen mĂ„nga, men den största Ă€r nog Ă€ndĂ„ den som Klas Ăstergren sĂ€tter fingret pĂ„: "Om man aldrig har förmĂ„gan att fokusera stenhĂ„rt pĂ„ en enda sak sĂ„ kan man aldrig skriva en roman, eller bygga ett hus." Trots alla likheter finns det dock inget som sĂ€ger att en författare per automatik Ă€r en bra snickare, eller att en snickare skulle vara en bra författare. Min morfar var murare och snickare och byggde tvivelsutan dugliga hus â men hans memoarer Ă€r fullstĂ€ndigt olĂ€sliga. Jag Ă€r dock inte en sĂ€mre lĂ€sare Ă€n att jag kan se hans vision.