I år har det varit mycket prat om denna nästan 30 år gamla roman.
I våras blev det klart att den ska bli tv-serie i regi av Pernilla August och nu i sommar går den som radioföljetong i Sveriges Radio. Läser gör Rolf Lassgård och han gör det mycket bra.
För några veckor sedan uppmärksammades den även i Dagens Nyheters sommarserie "Storverket", där författare och andra konstnärer intervjuas om ett av sina verk och dess tillkomsthistoria. Jag läste intervjun med Kerstin Ekman och greps av en barnslig iver att läsa boken. Jag riktigt skämdes över att den under mina många år som läskunnig gått mig förbi. Den är ju mångfaldigt prisad och dessutom framröstad som "tidernas bästa svenska deckare".
Jag såg att den fanns som e-bok hos mitt lokala bibliotek och hade alltså möjlighet att börja läsa på stört. Men jag kände starkt att detta var en bok som bäst avnjuts som luggsliten gammal pocket med gulnade och kanske fläckiga sidor – en bok med ett förflutet. De kommande dagarna uppsökte jag flertalet second hand-affär och antikvariat men ingenstans "Händelser vid vatten", bara "Vargskinnet" och "Springkällan" i mängder.
Några dagar senare befann jag mig på en oplanerad tågresa utan något att läsa. Så gav jag efter och laddade ned "Händelser vid vatten" från biblioteket. Jag började läsa och i höjd med Laxå kunde jag konstatera att jag blivit lurad.
"Händelser vid vatten" är inte alls tidernas bästa svenska deckare. Den är heller inte den fjortonde bästa svenska romanen från förra århundradet. (Den röstades fram som det i en rätt så kritiserad omröstning för lite mer än 20 år sedan. Kritiserad eftersom boken "Sunes sommar" placerade sig högre i omröstningen än något verk av Stig Dagerman).
Jag bestämde mig för att gå till botten med deckaromröstningen, vilka lallare var det egentligen som hade röstat? Det var år 2012 som den i Sydsvenskan röstades fram som tidernas bästa av "80 rutinerade deckarläsare" (kritiker, bibliotekarier, litteraturvetare med flera) och det med överlägsna poäng. Jag fattade absolut ingenting.
Inget ont om "Händelser vid vatten". Det är en riktigt bra roman. Men att kalla den tidernas bästa svenska deckare är en överdrift. Jag kan förstås gå i bevisföring vad gäller den saken, men har ont om utrymme. Ni får helt enkelt tro mig.
Varför då denna konsensus om att den är bäst?
Jag tror att svaret är enkelt. "Händelser vid vatten" är en högst litterär deckare. (Frågan är om den ens ska kallas deckare.) Den är Augustprisad (1993) och Svenska Deckarakademin-prisad (1993) och därtill Nordiska rådet-prisad (1994). När omröstningen i Sydsvenskan ägde rum var romanen redan halvt kanoniserad. Man riskerade inte att göra bort sig genom att lägga sin röst på den. Boken var ett säkert kort. Det var med andra ord ett förväntat och därmed fegt val.
Jag misstänker även att lovprisningen av denna glesbygdsdeckare för många var och är ett slags samvetsmarkör.
Det finns en fara men den här typen av aldrig försvinnande hyllningskör. Det är alltid ett varningstecken när många tycker exakt likadant om en roman. När många sagt att en bok är bra, och man fortsätter att säga det, blir det så småningom en ovedersäglig sanning omöjlig att ifrågasätta utan att göra bort sig. Och ingen tycks våga dumma sig.
Vilken är då tidernas bästa svenska deckare? Svårt att säga. Men det är inte "Händelser vid vatten".
