När David Hadfield röjer på sitt vindskontor hittar han ett gammalt rullband, som innehåller en demoinspelning från 1963 med The Konrads, bandet Hadfield spelade trummor i. Tapen skulle normalt sett bara ha ett nostalgiskt värde för de närmast inblandade om det inte vore för bandets då 16-årige saxofonist David Jones, som på denna inspelning övertalades att stå för sången. David Jones skulle några år senare börja kalla sej David Bowie.
Hadfield sålde demotapen på auktion i England i höstas, vilket gjorde honom motsvarande nästan en halv miljon kronor rikare. Kring kända artister finns ett sug efter den här typen av outgivet material, men artisten själv sätter stopp för publicering i de flesta fall. Man har inget intresse av att ge offentlighet till demoinspelningar, som ofta är enkla och osofistikerade och kan innehålla halvfärdiga låtar.
Först när artister går ur tiden brukar arkiven öppnas upp. Så denna vår, tre år efter David Bowies död, finns planer på en vinylsingelbox med tidigare opublicerad musik. Det sammanfaller med att femtio år har gått sedan Bowies breda genombrott med hitlåten ”Space oddity”. En charmigt primitiv demoversion av den gavs ut redan på 90-talet och den inleder månadens låtlista.
Senaste året har varit rikt på sådana här utgivningar och jag låtlistar ett par exempel, som belyser två varianter av demos. Den ena, som i fallet Bowie, är med artister som spelar in en låt ”in progress” för att dokumentera idéer och ge en producent och kanske studiomusiker en uppfattning inför inspelning i studio. Den andra handlar om låtskrivare som gör musik till andra artister. För att ”sälja in” låten spelar man in en demo, antingen själv eller med inhyrd sångare/sångerska.
Prince, som dog bara några månader efter David Bowie, har lämnat efter sig en stor samling inspelningar.
Albumet ”Piano & a microphone 1983”, utgivet i höstas, ger en fin ögonblicksbild av denne enormt produktive artist i skapartagen. Inga flinka och begåvade medmusikanter, inga studiotricks, bara den då 25-årige Prince som testar låtskisser sittande vid pianot i sitt hem. Den ena låten, ”Wednesday”, är tidigare outgiven, men var tänkt att ingå i filmen och albumet ”Purple rain”.
Glen Campbell blev känd när countrypop hade sin storhetstid. Hits som ”Wichita lineman”, ”By the time I get to Phoenix” och ”Rhinestone cowboy” avlöste varandra på topplistorna. Innan sologenombrottet på 60-talet försörjde han sej som studiomusiker. Campbells gitarr hörs till exempel på många av The Beach Boys hits liksom deras albumklassiker ”Pet sounds”.
Men Glen Campbell hade även en annan syssla vid denna tid – som demosångare till Elvis Presley. Elvis karriär då handlade om att spela in filmer i Hollywood på löpande band. En alltmer missnöjd och uttråkad Elvis var fast i ett kontrakt, som innebar att han var stjärnan i mer än 30 filmer under en period av 16 år. Det fanns gott om låtar i varje film, men med få undantag las det ned lika lite möda på musiken som på originella manus. Så det hängde på Glen Campbell att entusiasmera Elvis. Albumet ”Sings for the king” samlar hans demos, där Campbell försöker visa vägen genom att härma Elvis sångstil och frasering. Glen Campbell dog 2017.
När Carole King slog igenom som sångerska 1971 med jättesuccén ”Tapestry” hade hon redan i många år komponerat massvis med hits till andra artister. Hur det gick till när hon fick drömuppdraget att skriva till Aretha Franklin har King beskrivit i sin självbiografi. Carole och dåvarande maken och kompositörskollegan Gerry Goffin gick på en trottoar i New York när en svart limousin bromsar in vid deras sida. Fönstret vevas ned och i baksätet sitter Jerry Wexler, legendarisk skivbolagsboss och producent till Aretha. Han säger att han saknar bra låtmaterial till sin stjärna och undrar om paret kan bidra, men det är bråttom! Wexler vill att texten ska handla om en ”natural woman” och Goffin och King åker hem och jobbar hela kvällen och natten. Nästa morgon är låten färdig och du hör Caroles demo i låtlistan, liksom bidraget till The Everly Brothers hitkatalog, ”Crying in the rain”.
I stället för att tömma arkiv och ge ut demos eller tidigare outgivet material gick Paul Simon en annan väg när det var dags för avskedsturnén i fjol. Simon valde ut ett antal favoriter ur sin stora repertoar, låtar han tycker hamnat i skymundan och spelade in dem på nytt i nya arrangemang på albumet ”In the blue light”. Många i samarbete med den unga kammarmusikensemblen yMusic. På turnén berättade Paul Simon om ett besök i Joan Baez hem. Medan hon svarade på ett telefonsamtal drog Simon fram en bok ur hennes bokhylla. Där fanns bilder på verk av den surrealistiske konstnären René Magritte. Ett foto av honom, hans fru och hund fångade Pauls uppmärksamhet och blev till den låt du hör i låtlistan.
Listan avslutas med ännu en nytolkning. Det är Richard Carpenters hyllning till sin syster Karen, som gick bort på 80-talet bara 32 år gammal i sviterna av en långvarig anorexisjukdom. Hennes klara, varma och unika röst fyllde syskonduons många hits under 70-talet. På albumet utgivet i december har Karens sånginsatser fogats in i ny musikalisk uppbackning från Royal Philharmonic Orchestra i Abbey Road-studion i London.
