"Jag har aldrig frusit så här mycket om fingrarna", inleder den försynte James Blake från London. Eftersom hans huvudinstrument är keyboard blir det förstås ett problem.
Sticker som nålar
Men han håller ut - tillsammans med en trummis och en basist bygger han upp en imponerande dubstep-matta med intensiv bas och smygande trummor, samtidigt som hans perfekt avvägda, svala sång sticker som nålar genom alltihop.
På skiva påminner Blake mest om den experimentelle cellisten Arthur Russell, som gjorde spännande elektronisk musik som han kallade "buddhistisk tuggummipop" under 80-talet. Live kommer dock andra influenser i ljuset - framför allt Imogen Heaps distinkta körarrangemang och den sköra sången från Anthony Hegarty. Samtidigt är mörk brittisk dubstep och ambient ständigt närvarande, med arrangemang som påminner om dj:n Burial.
Den som trotsade det isande vädret fick sig en upplevelse.
Blakes kalla fusion funkar
Kylan drar in från sjön sent på torsdagskvällen. Det är då strongt att se James Blake hålla hårt i sin publik med sin lika svala soul-dubstep.
Hur bra är James Blake när han inte fryser om fingrarna? Foto: Aron Lahti
Foto: Fotograf saknas!
Så jobbar vi med nyheter