Återförenade ikonerna saknar känslan

Bara två veckor innan de utsålda spelningarna för 220 000 personer i Heaton park i Manchester låter de återförenade Stone roses oroväckande ointresserade och nonchalanta. De banbrytande låtarna från debutalbumet tappas bort när ikonen Ian Brown gör allt för att framstå som en genomsnittlig medelålders brittisk pubstammis. 1989 framstod deras divalater som uppkäftiga, men det blir tydligt att det gått 16 år sedan uppbrottet.
Men samtidigt finns en del bra att ta med sig från denna märkliga kväll. Först när Brown lägger av med sången och istället skakar bjällror lyfter nämligen upplevelsen avsevärt. De andra legendarerna, Mani, Reni och John Squire, ger uppvisningar i tunga instrumentala segment. Just Reni på trummorna är den som spelar med mest inlevelse, vilket är märkligt eftersom han enligt uppgift ska ha blivit kallad otrevligheter av Brown bara ett par kvällar innan och lämnat scenen innan extranumren.

Ett magplask 1995
Även Squire har några ställen där han hittar helt rätt, och när dessa bitar synkar låter det plötsligt ganska fräscht om bandet vars senaste spelning i Sverige har blivit hågkommen som ett magplask. Den gången var det på Lollipopfestivalen 1995, och bandet var på upphällningen. Denna gång är det meningen att de ska visa att de fortfarande har koll. Kort sagt: så här ojämna kan de inte fortsätta vara, om de inte vill göra dejterna med hela Manchester till ännu ett misslyckande.
När bandet väl får i gång en skönt suggestivt gung på sluttampen, och inte minst när de bränner av "She bangs the drums", är det för sent och delar av publiken har redan stuckit.