Ur högtalaren på min kassettbandspelare strömmade Erasure inspelad från radions program Tracks. Satt där med ett finger på play och ett på record. Väntade på att Kaj Kindvall skulle sluta prata någon gång så man kunde starta inspelningen. Nya band varje vecka att lyssna på.
"Love to hate you" gick varmast.
På festivalens andra kväll spelade Erasure på den gröna scenen. Lagom tid för att locka oss 40+. Jag hör någon säga att en endagarsbiljett är värt sitt pris.
Vid kravallstaketet står fans födda på tidigt 60-tal sida vid sida med syntare från 80-talet. På scen står Andy Bell uttalat lycklig över att det inte regnar. Helt rätt klädd i röd paljettkavaj med axelvaddar, stora förstås. Han får igång publiken på en sekund, bara genom att visa sig. Sedan radade han upp hitsen med publikens jubel som bevis på bandets popularitet. Mest ös är det förstås på "Love to hate you". Hade inte förväntat mig något annat.
Erasure serverade nostalgisk hitparad
Minnena kommer smygande. Oj, vilka tider det var. Läxorna vet jag ofta fick stå åt sidan. Istället satt jag uppkrupen i sängen i mitt flickrum med vita tapeter och ljusblå bård.
Andy Bell sångare i Erasure är lycklig. Foto: Charlotte Madestam
Foto: Fotograf saknas!
Så jobbar vi med nyheter