Högklassig och von oben

Människor runt omkring mig dansade och sjöng med i välbekanta låtar som "Mean Street" från det senaste albumet. Publiken såg till att höja stämningen ytterligare genom att dansa bort all tristess i den svala kvällsluften.
Visserligen är Mando Diao ett svenskt band som kommit långt, men frågan kommer till mig om de inte fick lite storhetsvansinne långt där uppe på Hawaiis exklusiva scen? Det är klart att musiken är charmig och bandet har definitivt klass med sin Beatlesinspirerade musikstil, men man får ändå känslan av att de glömt sin egentliga hemort och att de inte ger sina svenska bröder och systrar tillräckligt mycket uppmärksamhet.
Kanske är det inte bara jag som känner på detta sätt, eftersom näst intill hela den upprymda Hultsfredspubliken blev överlyckliga bara av att sångaren Björn Dixgård nämnde ordet Hultsfred.
Med röda strålkastare och stora rökmaskiner ylade Björn på scenen samtidigt som han växlade mellan den mörkaste mansröst och något som bara en eunuck borde klara av.
Det måste ju erkännas att musiken var full av sköna riff och även den mest nerskitade personen kände sig stilfull av att lyssna på detta högklassiga om än självgoda band.
Ändå tycker jag att man har rätt att begära mer av ett svenskt band som egentligen är "nybörjare" på de stora scenerna?