Det blev en tillställning som var ömsom lågmäld (med sånger som "Die Mauer" och "Fanfanfan"), ömsom blytung ("Var E Vargen" och "Vacker Död Stad"). Ringande och dundrande klassiker som harmoniserade väl med publikens begynnande bakfylla och festival-separationsångest.
Angeläget och mäktigt var det genomgående, med Thåström som energisk estradör. De skarpa vita ljusen skar genom mörkret och övriga ljuspaneler och storbildskärmar var avstängda, passande till Thåströms teatrala uttryck.
Efter att det sista gitarrskriet tonat ut hördes fans genast diskutera huruvida det blev för mycket låtar från Thåströms gamla band som Imperiet, eller för mycket från hans solokarriär: Ett bevis på att han nog lyckades få med sig båda lägren.
Vackert, skört och gnisslande, som en perfekt svansång till en regnig men bitterljuv förlustfestival som denna.
Gnisslande svansång för festivalen
I skarp kontrast till Slagsmålsklubbens spontana gladpop på Pampasscenen visade Joakim Thåström upp en bit sin mörka ljudvärld ett par timmar senare, som festivalens sista spelning.
Thåström fick avsluta årets festival med en mäktig konsert på Hawaii-scenen.
Foto: Fotograf saknas!
Så jobbar vi med nyheter