Dungen lindrade baksmällan

Gustavs oupphörliga utflykter i allt från svensk 70-talspsykedelia till Frank Zappa-improviseringar och hiphop är som sämst lite för utsvävande och som bäst alldeles makalösa, eller "face-melting" som musikmagasinet Rolling Stone beskrivit dem.
Den otacksamma tiden för årets spelning verkade inte göra så mycket; Dungen är i sitt rätta element när de är inne i sin musik, och omgivningarna tycks inte spela så stor roll. Reine Fiskes sologitarr går hela tiden från melankoliskt ylande till Jimi Henrix-vild, och Gustav plockar bland instrumenten som ett barn i en godisbutik. Tvärflöjt, tamburin och annat smått och gott ligger utspridda över scenen och det enda instrument han själv håller sig från denna dag är fiolen, som han istället låtar ett par backup-musiker sköta, exempelvis på vackra "Du Är För Fin För Mig".
- Hur är läget, är ni bakis? Då börjar vi med de långsammare låtarna, lovade frontmannen avspänt och inledde mycket riktigt med de jazzigare tonerna från senaste skivan. Ljudet var dessvärre riktigt grötigt, en sjukdom många lunchtidsakter på festivalen har fått genomlida genom åren, och piano och sång försvann lite för mycket bakom basgångar och de furiösa trummorna. Den glesa men hängivna skaran fans som dykt upp lär inte ha blivit besvikna. Den urladdning, med Ejstes som en sorts svensk Robert Plant, som jag önskat mig blir det ändå inte. Jag får nog vänta tills de får en kvällsspelning med rätt atmosfär.