Myten överträffar verkligheten

Visst är Ozzy bara en spillra av sitt forna jag och visst överträffar myten verkligheten. Men man kan inte låta bli att ryckas med av gamla klassiker som "Bark at the Moon", "Iron man" och "Paranoid". Det går inte heller att låta bli att påverkas av Ozzys barnsliga energi och sprudlande glädje. Tyvärr räcker det inte för att lyfta konserten till några högre höjder. Inte heller gör det fantastiskt skickliga gitarrsolot av Zakk Wylde att den där magiska känslan infinner sig. Snarare tvärtom. Själv vill jag ge all heder till Ozzy som verkligen gjorde det bästa han kunde. Heder ska han även ha för att han har sitt barnasinne kvar och sprutar ner oss fotografer, scenpersonal och vakter med vatten. När han gör det ser han ut som en liten pojke som har sitt första vattenkrig. Det tråkiga är inte att spelningen var medioker utan att många av de över 20 000 som var och lyssnade inte har några andra minnen av den Ozzy som skapade myten och legenden om en av världens kanske bästa rockröster än från en tv-såpa och en medioker konsert av en gammal och sjuk man på Hultsfreds Hawaiiscen.