Elegant hitpotpurri

När Neil Tennant iklädd frack och hög hatt och Chris Lowe i neongul jacka och vit keps går på Hultfreds största scen klockan 01.00 har regnet redan börjat falla. Det gör att publiken inte är lika stor som på tidigare spelningar på Hawai.
Spelningen startar med "Left to my own devices", "Suburbia" och "Can you forgive her?" vilket sätter tonen för spelningen som närmast är att betrakta som av greatest hits-karaktär. Och bandet har en del att ta ifrån. Under 80- och 90-talet hade gruppen så många hits att Kaj Kindwall säkert skickar julkort till dem.
Neil Tennant sjunger precis lika bra som han någonsin gjort och framträdandet är snyggt i sitt sparsmakade format. Bandet rör sig inte många meter men på scen finns fyra dansare och en science fiction-inspirerad bakgrundsångerska som fungerar som visuellt komplement.
Låtar som "Domino dancing", "ItŽs a sin" och covern "Always on my mind" fungerar väldigt väl och även den yngre publiken verkar uppskatta en 80-tals popresa. Då öppnar himmelen sig och spöregnet är ett faktum. Det som kanske hade kunnat rädda årets festival ett litet snäpp, rinner bort i djupa pölar.