En publik som antingen jublar åt tabloidkungen, eller skrattar åt honom. Den egna musiken når nästan inte alls upp i samma fantastiska klass, med enstaka undantag (En låt som "Killamangiro" kan inte ens Doherty själv förstöra helt).
Bandet gör förvisso en enorm insats och levererar precis den energi som forna tiders charmerande Pete en gång i tiden gav The Libertines, men när han dessutom ligger bakom att bandet kommer en och en halv timme sent till Hultsfred får det vara nog. Även när han någonstans mellan gitarrkastningen och ramlandet tar en och annan vacker ton, och påminner mig om första gången jag hörde The Libertines magiska "Up The Bracket" och själv föll pladask.
Platt fall, Doherty
Hela I-världens favoritvrak Pete Doherty fick då den tveksamma äran att agera påverkad pajas även på en svensk festivalscen. Mest ledsamt är faktumet att kvällens nattmösseversioner av allt makalöst material från hans tid i The Libertines (med kompanjonen Carl Barât) antagligen är många besökares första kontakt med dessa låtar.
Babyshambles övertygade inte. Foto: Tom Wikmans
Foto: Fotograf saknas!
Fakta
Pampas: Babyshambles
Så jobbar vi med nyheter