Lasse, Lasse - så stor...

Hans första konsert på årets festival blev en magisk föreställning som vi sent kommer att glömma. Kanske får vi en ny i morgon.
Som första artist någonsin ger Linköpingssonen Lars Winnerbäck tre konserter på årets festival. I dag i Atlantistältet var det dags för den första. Redan långt innan utsatt tid var det helt fullt och folk samlades utanför med förhoppning att åtminståne få höra på musiken. 15 minuter innan utsatt tid börjar publiken skrika Lasse, Lasse så att tältduken nästan lyfter. Så fort en scenarbetare rör sig på scenen skriker publiken i extas. Det känns som om man är på en fotbollsmatch. När Winnerbäck sedan kommer in finns det ingen hejd. Det känns nästan som att oavsett vad han gör och spelar så kommer alla att gå därifrån med ett minne av ädlaste valör. Det är detta som är festivalen personifierad. Publiken är blandad vi ser alla typer av människor och musikalisk tillhörighet. Marylin Manson- och Slipknotfans blandas med techno och punkare. Hipphoppare står axel mot axel med hardcorefreaks, gammal hoppar i takt med ung och alla skriker de Lasse, Lasse, Lasse. Tyvärr för de som inte fick plats inne i tältet är nästan det ända som hörs utanför den otroligt stora kören som ord för ord sjunger med i samtliga av de låtar Winnerbäck spelar, både nya och gamla. Till deras tröst kan påminnas om att han spelar i morgon också. Då är det nya låtar och säkerligen nytt folk längst fram. Jag tror nämligen att de som inte kom in idag är där i tid i morgon. Nu kvarstår bara frågan om Winnerbäck, trots (av mig given) nya titeln nationalskald klarar att leverera en lika magisk konsert igen och igen. Jag, och många med mig, kommer att vara där för att se och lyssna.