En festival som lovar mäktigt

Vilka band bör ses? Vad kan man missa utan skuldkänslor? Dags att ta tempen på årets smörgåsbord av musik och upplevelser.
Förra årets festival var på papperet en ganska lyckad tillställning, bortsett från publikantalet. Att regnet effektivt släckte det som hade kunnat bli festivalens höjdpunkter var inte mycket att göra åt, men att höra käre herr Morrissey fråga den huttrande publiken varför det ALLTID är så kallt i Sverige, gav mig lust att be honom komma tillbaka om en vecka eller något. I år verkar vädret dock vara en av de få saker som kan gå snett. Redan när de första artisterna presenterades var Rockpartys självsäkerhet påtaglig, och nu när allt är bokat och klart kan de i lugn och ro ägna sig åt annat viktigt kring festivalen.

Bland de största akterna i årets fantastiskt späckade jubileumsschema märks "chockrockaren" Marilyn Manson, Nine Inch Nails, galna System Of A Down, Snoop Dogg och Slipknot. Varför det satsats så mycket på tyngre musik (även band som The Haunted, Slayer och Mastodon är bokade) är något som jag inte riktigt förstår, men var så säkra att Rockparty tar åt sig lite av äran för att 2005 redan nu dubbats till "hårdrockssommaren". På årets schema för största scenen (även känd som Hawaii) finns det, enligt mig, lite väl mycket tungt. Jag har absolut inget emot nämnda akter, men någon mer poppig internationell artist än The Tears (typ The Strokes eller Franz Ferdinand) hade inte suttit fel. Nu tror jag att The Ark, som tyvärr hamnat lite i skymundan efter nya skivan, har så mycket hits i ryggen att de kan göra en fantastisk Hawaii-spelning, och The Hives förväntar jag mig det bästa av (och hoppas att de inte gått och blivit alltför slipade och polerade efter det ihärdiga turnerandet). Samt så Håkan Hellström, som har alla chanser att bli så där magisk på lördagkvällen. Dessutom är faktiskt inte nämnda The Tears fy skam heller: Bernard Butler och Brett Andersson som under tidigt nittiotal ägnade sig åt allmänt geniskap tillsammans i Suede har återförenats, och detta är resultatet. Kan bli en höjdare. Snoop Dogg är en storbokning, och ensam rapartist på Hawaiiscenen. Närmaste kollegerna han hittar är betydligt mindre Looptroop, Timbuktu och Immortal Technique. Förhoppningsvis gör han något bra av det; Hiphop i den här divisionen kan vara hopplöst svajigt på scen, men Snoop borde ha erfarenhet och intelligens nog att undvika en sådan fälla.
Bland de stora bokningarna är jag mest förväntansfull inför Marilyn Manson. Jag har sett honom provocera amerikansk publik med bravur, men i Sverige krävs något lite mer vrickat för att det verkligen ska bli bra. Men givetvis har en showartist som han en hel drös tricks i bakfickan. En varning utfärdas dock: Manson spelar strax efter skräckriffande Slipknot, så risken finns att denna torsdagkväll blir ett enda eskalerat skrämsel-sm, när Manson ska bräcka sina landsfränder i äckel och elände.Efteråt kommer hursomhelst The Ark att vara befriande. Sammantaget är alla de större artisterna intressanta, och väl värda några hjärnceller.

Det är bland de något mindre akterna man hittar den intressantaste pop/rocken. Bergman Rock är inte lika roliga som Bob Hund, trots att det är samma band fast på engelska, men de är definitivt sevärda. Framför allt om man missade den tid då Bob Hund gjorde Sverige osäkert, och vill få en glimt av de åldrande hjältarna. Till den kategorin kanske man kan räkna även Doktor Kosmos, som borde kunna tillhandahålla världens mest intellektuella party, och dessutom fortfarande lyckligtvis kör på svenska. Brendan Benson är bör också ses. Bland allt fint håller jag nästan på att glömma Lars Winnerbäcks lite nedtonade trippelspelning (!). Jag undrar om Atlantistältet kommer att räcka, speciellt första dagen. Låtarna kommer definitivt att göra det, även om de mest omtyckta säkert kan bli uttjatade om de krävs varje kväll.
Som jag tidigare skrev verkar Rockparty haft extra gott om tid i år, och några av de mindre bokningarna känns helt rätt. Att få ett band som The Kristet Utseende till festivalen är smart, inte minst med tanke på alla metal-människor som även ska se till exempel Slayer. Detta återförenade kultband från Gnarp kan vara lika roliga live som på skiva, med sina bisarra låtar om knark, kristendom och homosexualitet, helst allt på en gång. Svenska Convoj är ett måste om man vill se ett riktigt bra band på väg upp, och den energi det brukar medföra. Tyngre stonerrock än Helmet i Teaterladan kan nog bli svårt att hitta på festivalen i år; Rekommenderas. Isolation Years kan också bli mycket bra. Suburban Kids With Biblical Names, som förra året var dumdristiga nog att stå under mitt beskydd (scenvakt) på Emmabodafestivalen förra året, tar ett klokt steg upp på en mer kompakt scen, och jag hoppas att de får den uppmärksamhet de förtjänar för sin charmiga indiepop. Missa inte heller furiösa The Mars Volta och Mattias Alkberg BD med båda ny skiva och gamla höjdare i bagaget.

Vad är inte lika viktigt? The Tough Alliance, fantastiska på skiva, har hittills varit intressant live bara för de som gillar att se ungdomar supa, fast på scen. Lagom roligt. Eric Prydz är som dj säkert bra, men gå inte till Atlantis om du förväntar dig en timme av "Call On Me"-hits. Dessutom riskerar du missa The Hives, som trots allt ett av festivalens säkraste kort. Silverbullit hade varit självklara om det inte vore för att de spelar mitt på dagen på fredagen. Jag undrar om den jagade stämning deras musik kräver kan uppstå i fullt dagsljus med en publik som mest har frukost i tankarna. Jag har inte nämnt de mindre scenerna särskilt mycket, men tro inte att de inte är något. Där fungerar det dock alltid bäst att mingla runt tills man fastnar för något, så jag vågar inte tipsa om något särskilt.
Årets mest spännande är nog ändå de tre överraskningsartister som stoppats in i Pampasscenens schema, en per festivaldag. De rykten som florerar lovar mer än vad man faktiskt vågar tro. Men något eller några riktigt friska guldkorn lär det säkert bli. Detta kommer vi självklart att bevaka rapportera om, och först då får vi se om det var ett genidrag eller bara slöseri med festivalpengar att boka artister utan att skylta med dem. Sist men inte minst har vi den jubileumskavalkad som Rockparty planerat in på Hawaiiscenen på lördagen, där det är tänkt att hela festivalens tjugoåriga historia ska passera revy. José Gonzalez, Anders Wendin (Moneybrother), Joppe Pihlgren och Maria Andersson (Sahara Hotnights) kommer alla att gästa, och med den uppsättningen tror jag att det märkliga initiativet kan bli lyckat.
Vid ses vid scenerna! När? Ofta. God festival, och gott jubileum!