Stämningsfullt på Pampas

Det är inte José Gonzáles fel utan snarare arrangörernas men scenen är lite för stor för att den där riktiga känslan ska nå ut till publiken. Trots att det är en jättebra spelning och Josés musik bara dryper av känsla är det nästan bara de i de främsta raderna som riktigt får ta del av den. Samtidigt skulle nog Teaterladan varit lite för liten när man ser hur många som kommit för att lyssna, det är nämligen fullt framför Pampasscenen.
José bländar med sitt otroliga gitarrspel som har klara inslag av latinska rytmer och klassisk skolning.
Det går inte att skriva om José Gonzáles utan att dra parallellerna till Nick Drake. Likheterna är slående påtagliga. Josés röst är just så där lagom fylld av vemod att det nästan knyter sig i hjärtat av ett odefinierat medlidande. Man får en känsla av att han besitter en livstids erfarenheter av motgångar trots sin ringa ålder.
Inte för att det behövs men det blir ett extra lyft när José får sällskap av två personer på Kongos och Bongos.
Ifall solen var framme och värmde de frusna och nyvakna festivalbesökarna kunde detta ha blivit en av festivalens höjdpunkter.