En röst som aldrig Krisar...

Framme vid kravallstaketet står till största delen medelålders besökare och väntar. Det är med viss sorg jag reflekterar över den till synes mediokra uppslutningen när countryikonen Kris Kristofferson ska till att uppträda på Pampas. Lagom till att Kris beträder scenen och slår an de första ackorden på sin gitarr strömmar folk till. Platsen framför Pampas fylls och jag drar en suck av lättnad. När han som fjärde låt spelar Me and Bobby Mcgee går det en rysning genom publiken och sen kom jublet. Medelåldern må vara betydligt högre här än vid andra konserter på festivalen. Men att de yngre inte trängs längst fram betyder inte att de inte gillar Kris, de älskar honom. När han ger en förtäckt hyllning till Janis Jopplin tar det ett tag innan publiken reagerar men sen kommer visslingarna.
När några framför mig börjar hoppa och skrika mitt i en låt är det flera i publiken som ber dem att lugna ner sig för att dom stör. Många var det som lyssnade i andakt.
Trots det låga tempot vacklade aldrig publiken i sin entusiasm och så fort Kris Kristofferson sa några ord tjöt publiken av glädje.
När Rockparty bokade Kris Kristofferson var det många som höjde undrande ögonbryn. Andra sa att det var djärvt och modigt. Hur som helst, lyckat blev det.