200 knyck i timmen av festivalens värsta röjband

Det startar i ett hutlöst tempo och sen bara ökar det. Hela konserten känns som en kontrollerad aggression och att de över huvud taget klarar av att spela är en gåta. Dom är mästare i att bygga upp en stämning hos publiken för att sedan nästan utan förvarning låta den musikaliska bomben explodera med sådan kraft att taket nästan försvinner. Ett rykte som florerade bland vakterna att bandmedlemmarna skulle hoppa ner i diket framför scenen visade sig vara en realitet. Närheten till den extatiska publiken är total och det är kanske det som tar udden av det där ultra aggressiva och istället gör att fansen känner sig uppskattade och förblir trogna.