Trädgårdsbio, det låter väl trevligt?
– Nja, tycker min bror.
– De visar "Catwalk" som vi hoppade över i vintras för att vi inte var intresserade, säger jag.
– Näää..., svarar min bror.
– Och så serverar de pizza.
– Okej!
Sagt och gjort, vi köper biljetter till trädgårdsbion som ordnas av ett kafé i samarbete med en fastighetsägare i centrala Linköping. Första kvällen visas "Flykten från DDR" (2019) som vi såg i höstas, så vi satsar på andra kvällen. Då visas Glada Hudik-teaterns dokudrama "Catwalk". Det får duga.
Utomhusbio har sin charm. För några år sedan såg jag klassikern "Singin' in the rain" (1952) en augustimörk kväll i Trädgårdsföreningen i Linköping. Fint väder, härlig film, lite svårt att hitta en bekväm sittställning. Det picknickande sällskapet intill pratade högt hela tiden. När Gene Kelly plaskade runt till titelmelodin sade en av pratkvarnarna "kolla, det är ju Singin' in the rain".
En gång har jag besökt en riktigt utomhusbiograf, på Santorini, och sett Woody Allens "Kändisliv" (1998) textad på grekiska.
I Norrköping brukar filmföreningen Flimmer turnera med sin jätteduk i slutet av sommaren. Om något sånt kan bli av i år är tveksamt.
Trädgårdsbion är bara ett av många alternativa sätt att se film under coronakrisen. Man kan hyra en biograf, jag har bekanta som gjort det i Norrköping, Mjölby och Horn.
I april testade jag drive-in-bio. En ren vindruta skulle varit bra att ha, konstaterade jag då. Paret i bilen bredvid önskade nog att deras bilbatteri varit piggare. Efter att de spelat filmljudet i bilradion i över två timmar ville bilen inte starta. Och framför allt: man går miste om den sociala upplevelsen när man sitter två och två i sina bilar.
När det blir fredag kväll och dags för "Catwalk" öser regnet ner. Trädgårdsbion blir kafébio i stället.
Pizzan är god, men filmen är fantastisk. I takt med att man lär känna huvudpersonerna, deras funktionshinder och talanger, väcks en stark sympati för dem.
Och så är det något speciellt med att se film i grupp. Jag har förvisso många habila filmkvällar hemma i tv-soffan, både med och utan pizza. Men där kan jag pausa och hålla distans till filmen. Här blir allt så mycket starkare. Så jag sitter på en hård pinnstol, med tårarna droppande ner i pizzan och har en filmupplevelse som vida överträffar alla karantänkvällar hemma.