Vad är en thriller? Begreppet förknippas ofta med seriemördare, övernaturlig ondska och invecklade konspirationer. Men faktum är att thrillergenren handlar mindre om själva storyn och mer om stämningen och känslorna som filmerna framkallar hos en publik. Vi sitter på helspänn, våndas med huvudpersonerna, hoppar till av bestörtning och känner pulsen stiga medan en kamp mot klockan utkämpas på bioduken.
På senare år har thrillergreppen använts på film för att tackla så vitt skilda teman som mobbning (”The gift”), spelmissbruk (”Uncut gems”) och stressen i ett restaurangkök (”Boiling point”). Och nu, i den franska filmen ”Heltid”, skildras den verkliga vardagsskräcken: att inte hinna hämta ungarna hos barnvakten.
Laure Calamy (”Ring min agent”) spelar Julie som bor i en by en bra bit utanför Paris tillsammans med sina två barn. Hon tågpendlar till jobbet som chefsstäderska på ett lyxhotell i huvudstaden och sliter för att få vardagspusslet att gå ihop. Samma vecka som hon ska intervjuas för ett nytt, betydligt bättre jobb bryter en tågstrejk ut, och hennes tillvaro förvandlas till ett tickande inferno av stress och växande desperation.
Det känns både genialiskt och helt självklart att se thrillerelementen i denna vardagsnära, nästan triviala problematik – det vet alla som någon gång har blivit jobbigt sen till förskolehämtningen och känt blodet dunka i tinningarna.
Regissören Éric Gravel ger järnet med hetsig musik, febrig klippning och fokus på Julies allt vildare blick. Samtidigt vågar filmen vara vardaglig och konkret, som när hon efter en särskilt jävlig dag passerar genom köket och passar på att snabbt torka av diskbänken. Inte för att visa att hon är ett helgon (det är hon inte), utan för att hinta om det tvångsmässiga fixandet som familjelivet för med sig. Igenkänningen är hisnande.
Om thrillermästaren Alfred Hitchcock hade kunnat se bortom sin förkärlek för svala blondiner och mord, skulle han ha insett att det finns spänningsguld i välputsade diskbänkar.
