Filmrecension: Trivsamt i Belfast

Det har hettat till mellan katoliker och protestanter i Belfast. Men livet pågår också som vanligt, nästan. Lille Buddy känner alla på gatan, gillar att gå på bio och läser gärna serietidningen "Thor", som i en liten blinkning till sitt vuxna, nutida jag som bland annat knegar i Marvel-fabriken.

Jo, detta är historien om regissören och skådespelaren Kenneth Branaghs uppväxt. Hans familj lämnade Belfast 1969 i samband med "The troubles" – som konflikten i Nordirland brukar kallas.

Avgränsningen är intressant. Man hade kunnat tänka sig en uppbygglig historia om hur det blev för familjen att ta sig an det nya landet England. Alternativt en mer dramatisk story om själva den dödliga konflikten.

I stället är "Belfast" en småskalig skildring av livet så som det var, strax innan beslutet om flytten fattades. Visst pågår det våldsamheter runt knuten. En lokal ledartyp hotar Buddys pappa, som konsekvent vägrar att välja sida i konflikten: "Det är dags för äkta protestanter att träda fram nu."

Pappan (Jamie Dornan) rynkar pannan och markerar så som bara en lätt romantiserad pappa i en västern-besatt sons hyllningsfilm kan: "Du är ingen äkta protestant, du är bara samma gamla gangster som du alltid varit."

Men fokus ligger på det vardagliga livet. Mamman gråter visserligen ibland när hon pratar i telefon med pappan, som jobbar i England och bara kommer hem varannan helg. Men oftast är föräldrarna glada och vackra – och när pappan sjunger "Everlasting love" för mamman maxas den filmiska romantiken.

Börjar man plocka isär delarna i den här svartvita nostalgitrippen så inser man dock att det finns viss anledning för filmklyschepolisen att rycka ut. Här kan man checka av "tokrolig farfar", "naiv 1960-talsuppväxt" och "första kärleken ur ett pojkperspektiv".

Men det går snabbt att fria Kenneth Branagh från varenda eventuell åtalspunkt. Hantverket är skickligt och berättandet sker effektivt, det svartvita fotot är snyggt och skådespeleriet perfekt. Judi Dench som salt farmor är en höjdpunkt.

Sjufaldigt Oscarsnominerade "Belfast" må utspelas i svunnen tid men "The troubles"-problematiken lever fortfarande och skänker filmen en bitterljuv aktualitet. Och att tvingas lämna sitt hem, uppryckt med rötterna, är förstås ett evigt tema som tar i hjärtat.