Filmrecension: The Rock tar inga risker

I landet Kahndaq (typ Egypten) finns hela civilisationens vagga, men nu är dess fattiga befolkning förtryckt av ett utländskt gruvföretag som styr hela landet på jakt efter en superviktig mineral. Men under ytan bubblar motståndet, och en dag råkar en frihetskämpe (Sarah Shahi) väcka den mytiske halvguden Teth-Adam (Dwayne Johnson) ur hans 5 000-åriga slummer.

Den gamle kämpen visar sig ha både superkrafter och rent uselt morgonhumör och börjar raskt att slå ihjäl en hel armé av skurkarnas legosoldater. "Justice society" – ett superhjältegäng bestående av Höken (Aldis Hodge), Ödesdoktorn (Pierce Brosnan) och några andra outnyttjade immateriella rättigheter ur DC:s dammigaste lådor kallas in för att få slut på kaoset. Sedan skjuter alla magiska blixtar och kastar lastbilar i ansiktet på varandra i två timmar.

Alla kanter nedslipade

Det finns i alla fall en ansats till något intressant här. Desperata människor i typ Mellanöstern sätter sitt sista hopp till en moraliskt komplicerad antihjälte för att bli av med sina förtryckare – låter inte det ganska coolt?

Jo, men efter att fokusgrupperna och den kinesiska biocensuren sagt sitt är alla vassa kanter nedslipade. Antiimperialismen blir aldrig mer än lite klädsam wokeness och det vandrande varumärket The Rock kan ju inte vara för stygg – särskilt inte med en budget på två miljarder. Visst slår han in skallen på massor av namnlösa underhuggare men på det hela är han en steroidpumpad mordmaskin för hela familjen.

Konstig tonträff

Alltså inget fel på lite berg-och-dalbana, men tonträffen blir ganska konstig. "Black Adam" dras precis som det mesta i DC:s filmuniversum av grinig och ödesmättad Zack Snyder-sjuka. Samtidigt försöker man sig på charm och humor i form av slagfärdig dialog, självironiska skämt och en kaxig hjältepojke på skateboard.

Det finns i alla fall en kul ansats här. The Rock har en fin deadpan-tajming och kulturkrocken mellan dagens samhälle och uråldrig och hämndlysten halvgud är som gjord för klassisk komik. Men allt det där försvinner i skyfallet av magiska blixtar och lastbilar. Hade man vågat offra bara några minuter av slagsmålet på att skriva några ordentliga rollfigurer hade man kanske brytt sig om vem som vinner.