Att göra film är att hoppas på att slutresultatet ska bli mer än summan av beståndsdelarna. Som en Victor Frankenstein ska filmskaparen kunna samla ihop kroppsdelarna (manus, skådespelare, kostym, fotograf etcetera) och sy ihop dem till en helhet – låta den elektriska strömmen (regin) forsa genom verket, för att sedan triumferande utbrista: ”Den lever!”.
Ibland funkar det inte alls. Manuset kan vara välskrivet och skådespelarna i toppform men den färdiga filmen saknar gnista. Ibland – mer sällan – kan till synes tveksamma komponenter lödas samman till något magiskt.
Nya biofilmen ”Stammisar” innehåller en hel del sådana tveksamheter. Den utspelar sig helt och hållet på Södermalm i Stockholm, en stadsdel som häcklas nationellt för sina hipsterskägg och genusförskolor. Dialogen är rimmad, med en rejäl portion ganska så förfärliga nödrim. Den har ingen egentlig handling, och många i den digra rollistan saknar helt skådespelarerfarenhet.
Regissören Måns Nyman tar med oss på en resa genom en helt vanlig fredagskväll på Söder, från eftermiddagshänget på grillhaket till nattfilosoferandet på utsiktplatsen i det bleka gryningsljuset. I scener som sömlöst glider in i varandra möter vi hela tiden nya personer – vänner och älskande par, flyktigt bekanta och fullständiga främlingar – som på olika sätt försöker reda ut kärlekens och vänskapens mysterier.
Stora och små relationsdilemman avhandlas med både varsamhet och lätthet, som hur man vet om man är i ett förhållande eller inte, om man ska låta bli att ligga med en kompis ex – och hur man hanterar Den Stora Ensamheten.
Över ett parti biljard tvistar två killar om vem som är den värsta svikaren: han som dumpar kompisen för att flickvännen kallar, eller han som gör det när ett nytt ragg plingar till i telefonen. En nydumpad kille släpas ut på klubb av en kompis och snubblar över en potentiell själsfrände när han gömmer sig på toaletten. På grillhaket får en kvinna ångra att hon har tjatat på sin sambo att sluta vara så mesig.
Och fastän ”Stammisar” spretar och kränger (och rimmar ”gratis” med ”trasigt”) så är det något som klickar, något som gör den större än sina delar – nästan episk. Kanske är det filmmusiken, som lågmält men enträget fogar samman tablåerna till en sprudlande spoken word-musikal. Eller de gnistrande guldkornen bland replikerna, som när Sofia Kappels rollfigur efter ett uppbrott torrt konstaterar att ”efter så lång tid som han tagit mig för givet / att sen ringa och böla om hur jag är meningen med livet”.
Då blir filmen ett levande väsen, som rör sig framåt till takten av sina egna hjärtslag.
