Filmrecension: Skev Pinocchio sprakar av liv

Om lusten att skapa är något djupt rotat mänskligt, då finns det ingen som är mer människa än Guillermo del Toro. Det sprakar och gnistrar av kreativitet i allt som den mexikanske filmskaparen rör vid – även om grundmaterialet är gammalt och lite trådslitet.

Det märks särskilt om man jämför höstens två filmatiseringar av sagan om Pinocchio. I september släppte Disney en nyinspelning av sin animerade klassiker från 1940, med Robert Zemeckis (”Tillbaka till framtiden”) vid rodret. Det var en film som kändes helt onödig: sockersöt, snarlik originalet och så uppenbart ett led i Disneys strategi att slå nya blanka mynt av gamla varumärken.

Kontrasten är enorm till dockanimerade ”Guillermo del Toros Pinocchio” – en både personlig och politisk tolkning av sagan som bubblar av liv och infall, men som också innehåller sträva stråk av smärta.

Spelplatsen är 1930-talets Italien, och vi möter träsnidaren Geppetto i djup och förödande sorg. Han förlorade sin unge son Carlo (en blinkning till bokens författare Carlo Collodi) i det första stora kriget, och han har stapplat genom decennierna i en dimma av alkohol och förtvivlan. Nu styr fascisterna i hans lilla stad och kriget närmar sig på nytt.

Under en särskilt nattsvart kväll snidar han en pojkkropp i trä – här kommer del Toros känsla för skräckestetik till särskild nytta, med fingrar som knipsas och skruvar som drivs in i tinningar. Medan Geppetto sover ruset av sig väcks dockan till liv av ett sfinxliknande väsen, och äventyret kan börja.

Det finns inget insmickrande i filmens dockor – Pinocchio ser verkligen ut som om han har tillverkats av en gravt berusad person – men den taktila, lite skeva designen är svår att motstå. Visst finns här en hel del som känns igen från tidigare versioner: näsor som växer, en girig cirkusdirektör och en självbelåten syrsa som ska styra in Pinocchio på den rätta vägen. Men Guillermo del Toros helt egna blandning av värme, kärvhet och lite galenskap genomsyrar filmen – ända in i de bombastiska musikalnumren och dödsrikets pokerspelande skelettkaniner.

Om den kan jämföras med någon annan film så är det Henry Selicks och Tim Burtons ”The nightmare before Christmas” (1993). Här finns samma prilliga detaljrikedom, samma sorts vanvördiga humor – och samma självklara övertygelse om att publiken är modigare än filmbolagens marknadsavdelningar.