Har Sommarskuggan kommit till Valleby? I den nya filmen om LasseMajas detektivbyrå får de unga brottsbekämparna tampas med Skorpionen, en figur som definitivt för tankarna till SVT Barns småläskiga spelevink. Klädd i svart, fotsid dräkt och hemmapysslad mask (en fantastisk kreation av tesilar och skinnhandskar) smyger hen runt i natten och ställer till med ofog. Det är bara skuggslemmet som saknas.
Och likheterna är ingen slump. Filmens regissör Tina Mackic är en av upphovspersonerna bakom Sommarskuggan (hon är även författaren bakom den populära bokserien om figuren, som har kommit ut med en volym om året sedan 2019).
Sommarskuggan – förlåt, Skorpionen – är en mystisk tjuv som härjar i Valleby. Ett dyrbart teleskop försvinner från Vetenskapsakademin, och inför firandet av stadens 500-årsjubileum blir en skåpbil full med godis stulen från torget. Tjuven lämnar ett spår som påminner om en annan stöldvåg för längesedan, då serietjuven Lillie Ragnarsson (Suzanne Reuter) satte skräck i Vallebyborna.
Lasse och Maja (Polly Stjärne och Nils Kendle) söker upp Ragnarsson, och får en oväntad – och ganska surmagad – kumpan i jakten på Skorpionen.
Det här är den sjunde filmen om LasseMajas detektivbyrå, och den första utan Tomas Norström som polismästaren – han som var konstanten i denna ganska spretiga filmserie. Norström gick bort förra hösten, och hålet efter hans varma närvaro och lågmälda humor är enormt (filmen är också tillägnad honom). Henrik Hjelt gör sitt bästa för att fylla hans skor, men det blir liksom inte detsamma.
Suzanne Reuter är filmens självklara medelpunkt, härligt knipslug och folkilsken som åldrad kåkfarare, full av förakt inför de glada pensionärerna som hon har till grannar på äldreboendet.
Övriga rollfigurer är tyvärr ganska bleka, inklusive Lasse och Maja som vi – trots alla filmer – fortfarande vet ganska lite om. Med undantag för pärlan ”Det första mysteriet” från 2018 har ingen varit så intresserad av att skildra dem som något annat än arketypiska barndetektiver.
Styrkan med ”Skorpionens gåta” är i stället Tina Mackics sinne för spänning, där knarrande golv och gnisslande dörrar skapar fin thrillerkänsla. Här bjuds på ypperligt rysmys för alla trogna ”Sommarlovs”-tittare – suggestiv skräckmusik och en mörk skugga som smyger runt i kulisserna.
