Det verkar vara svårt att dosera lagom mängd medeltid i filmer om medeltiden. Visst, Ingmar Bergman öste på en maxdos i "Sjunde inseglet" – men 2021 är det svårt att sälja biljetter med taskspel, krumhorn, snabelskor och fanatisk kristendom.
I "The last duel" vågar Ridley Scott ändå bjuda på en rejäl skopa. Här tar han medeltiden på stort allvar – och han gör det riktigt bra. Även om det är svårt att inte fnissa när Matt Damon dyker upp med en medeltida hockeyfrilla-och-bockskägg-kombination snodd från James Hetfield cirka 1999.
Nåväl. Filmen utspelas i Frankrike på 1300-talet och bygger på verkliga historiska händelser. Den normandiske riddaren Sir Jean de Carrouges (Damon) har utmanat sin rival Jacques Le Gris (Adam Driver) på en duell på liv och död. Orsaken är att Sir Jeans fru Marguerite (Jodie Comer) anklagar Le Gris för att ha våldtagit henne. Även Marguerites liv står på spel. Skulle maken förlora kampen blir hon bränd på bål.
Händelser som leder fram till detta envig skildras tre gånger ur olika synvinklar – där varje huvudperson får sin egen version av sanningen. Greppet är lika enkelt som genialt egentligen. I kontrasterna mellan olika sanningar träder tre komplexa människor fram, alla med sin egen självbild och interna logik. Ord-mot-ord, skam och tystnadskultur – det här känner vi igen från vår egen tid, men inget känns som anakronismer. Medeltidens moral funkar snarare som ett effektivt verktyg för poängen. För vad är riddarväsendet om inte patriarkatet draget till sin spets? Någonstans är alla tre offer för en stenhård hederskultur.
Det här blir möjligt tack vare mästerligt skådespeleri. Ibland är det bara blickar och tonfall som skiljer de tre versionerna åt. Upplägget gör också att två och en halv timme pratigt riddardrama går väldigt fort eftersom det är så spännande att leta efter nyansskillnaderna.
Striderna är också mästerliga. Få kan ju mäta sig med Ridley Scott i skildringar av folk som slår ihjäl varandra med svärd. Det brutala våldet är dock underordnat det mänskliga dramat den här gången. Samtidigt är det alltid närvarande i bakgrunden, som en ständig påminnelse om vilken brutal tid vi rör oss i.
En sista brasklapp bara: Det här betyget är satt av någon som slösat drygt 300 timmar på spelet "Crusader kings 2". Den perfekta dosen medeltid är högst individuell.
