Filmrecension: Lätt och varm film om döden

Den har tagit tid på sig att komma fram till målet, den här svenska varianten av road-movie. Filmen skulle ursprungligen haft biopremiär i somras men tilltagande pandemi gjorde att detta sköts upp. Sedan har nya premiärdatum då och då bubblat upp, för att filmen nu till sist landar på strömningstjänsten C More.

Synd, alla filmer borde självfallet få en möjlighet att ses på bio. Å andra sidan hör "Dag för dag" till de filmer som också kommer till sin rätt i tv-rutan.

"Dag för dag" handlar om och diskuterar begreppet dödshjälp. I vintras kunde vi se Francois Ozons "Allt gick bra", som behandlade samma ämne. Men där Ozons film var rak och allvarlig rakt igenom, är Felix Herngrens film också en komedi, och han lyckas mycket väl hålla balansen.

Det är en film om döden, den tappar aldrig fokus på detta, men den har också en lätthet och en värme som gör att den aldrig känns tung.

Sven Wollter spelar den cancersjuke Malte, som vill avsluta sitt liv och som har bokat plats på en eutanasiklinik i Schweiz. Han reser dit i husbil med ett udda sällskap: den lätt demente kompisen Tage (Tomas von Brömssen), goda vännen Rut (Marianne Mörck), städaren Simon (William Spetz) och den olyckliga vårdaren Katrin (Martina Haag).

I sann road movie-tradition kör de genom Europa, stannar till här och var, möter andra udda karaktärer och är med om oväntade händelser. I husbilen diskuteras inte minst orsaken till resan och man försöker övertyga Malte om att boka av dejten på eutanasikliniken.

Det låter kanske tungt, men det är inte det. Det finns en lätthet i handlaget, och det finns inte minst en värme i skådespeleriet de fem huvudrollsinnehavarna emellan. Wollter är, inte oväntat, lysande i denna sin sista filmroll och samspelet med von Brömssen och Mörck är bara det värt biobiljettens pris, höll jag på att skriva. Vad säger man i stället?

Som minnesmärke över Wollter, en av Sveriges främsta skådespelare under flera decennier, är "Dag för dag" en given film att se. Men den står också på egna ben, som något så sällsynt som en vuxen film som tar sig an ämnet döden på allvar men som också gör det med humor.