Filmrecension: Hypnotiskt om synd och skuld

Tid är ett begrepp som inte existerar innanför väggarna på ett kasino. Dagsljus och kvällsmörker ger sig inte tillkänna i fönsterlösa rum med heltäckningsmattetäckta golv, där plastiga plingplongljud från enarmade banditer är det enda som tonsätter spelarnas formlösa tillvaro.

Det är i sådana miljöer William Tell (spelad av Oscar Isaac) känner sig hemma. Han är enligt egen utsago ingen korthaj, eftersom han inte vill vinna så stort att hans framgångar i blackjack och poker drar åt sig uppmärksamhet. För när du räknar kort, som William lärde sig göra under en lång fängelsevistelse, är sådan uppmärksamhet förknippad med dåliga nyheter.

Dagarna flyter ihop. På nätterna sover han oroligt i charmlösa motellrum, plågad av helvetiska visioner från sitt förflutna.

Sådan är hans tillvaro, tills han en dag stöter på Cirk (vars namn uttalas med K, spelad av Tye Sheridan), en ung man i vilken William snart ser sin möjlighet till upprättelse.

Vid första anblick har manusförfattaren och regissören Paul Schrader gjort en film om spel och dobbel i samma fåra som "Cincinnati Kid", "The color of money" och "Rounders". Och visst finns det likheter, men Schraders adelsmärke är långsamt, stundtals hypnotiskt, skildrade djupdykningar i plågade själar ‒ och "The card counter" är i alla bemärkelser främst en Paul Schrader-film. Den förhåller sig till ovan nämnda filmer i "hustlergenren" på samma sätt som Nicolas Winding Refns "Drive" förhåller sig till "The fast and the furious".

I likhet med Schraders mest kända skapelse Travis Bickle i "Taxi driver" navigerar William Tell genom smutsen. Men där smutsen i "Taxi driver" uttryckligen besudlar gatorna Bickle patrullerar så är den i Tells fall internaliserad. För honom är den statistiska tryggheten i korträknandet, och hans asketiska livsstil, kontrollmetoder avsedda för att hålla demonerna stången.

Gestaltad av Isaac är Tells uppgörelse med sig själv, med undantag för några märkligt klumpiga dialogutbyten, mästerligt berättad av veteranen Schrader, som fortfarande tycks brottas med de frågor som har präglat hans skapande sedan 1970-talet.