”Genrefilm” har länge varit ett begrepp med lite dålig klang. Skräck, fantasy och science fiction har ofta avfärdats som spekulativ underhållning, utan samma tyngd eller konstnärlighet som realistiska samtidsskildringar.
Men de senaste åren har alltfler – och allt skickligare – filmskapare upptäckt potentialen i berättelser som vågar sig bortom det vardagliga. Regissörer som Ari Aster (”Midsommar”), Robert Eggers (”The witch”) och Jordan Peele (”Get out”) använder genrefilmens form för att utforska existentiellt grubbel och politiska smärtpunkter.
När den brittiske filmkritiker Mark Kermode nyligen jämförde skildringar av demens på film fann han att skräckfilmen ”Relic” lyckades bättre med att beskriva sjukdomens skövlingar än det högstämda dramat ”The father”. Genrefilmen gör det som vår art alltid har gjort: använder sagan för att fundera på vad det är att vara människa.
Den japanska animefilmen ”Jujutsu kaisen 0” är en genrefilm ut i fingerspetsarna. Den bygger på en populär mangaserie och utspelas på en skola där unga magiker skolas i konsten att besegra förbannelser – vidriga monster som föds ur människors negativa känslor. Hit kommer tonåringen Yuta som hemsöks av en särskilt otäck förbannelse, den kraftfulla Rika.
Till formen är filmen ett adrenalinstint actionäventyr med punkig mangaestetik och ruggiga skräckinslag. Men man behöver inte leta särskilt långt under ytan för att hitta en annan berättelse, om trauma och sorg. Rika var en gång en liten flicka som Yuta älskade, och när hon dog i en fruktansvärd olycka blev hon förbannelsen som gör hans liv till en mardröm.
Temat psykisk ohälsa löper som en tråd genom hela filmens världsbygge. När Yuta och hans nya klasskamrat Maki får i uppdrag att bekämpa förbannelserna på en skola, förklarar hon att de flockas på platser där känslor och minnen från många människor har kunnat samlas och få kropp. Yutas upprepade önskan om att ”få lov att leva” blir som ett mantra för någon som försöker hålla självmordstankarna i schack.
Liksom många genrefilmer lyckas ”Jujutsu kaisen 0” både underhålla, beröra och väcka tankar om stora frågor. Bitvis gapar den efter lite för mycket och tappar fokus, som när Yutas lärare Satoru Gojo ställs mot sin ärkefiende Suguro Geto (en inte så subtil blinkning till dem som älskar originalserien). Men förhoppningsvis kan den få fler biobesökare att våga leta på oväntade ställen efter angelägna berättelser.
