“Amsterdam!” säger de tre huvudpersonerna med nostalgiskt tonfall. Ordet upprepas som ett mantra filmen igenom. Vad som var så himla härligt med Amsterdam får man se i en tillbakablick där Burt (Christian Bale), Valerie (Margot Robbie) och Harold (John David Washington) dansar, dricker och trillar ihop i en mysig kramhög. De har med nöd och näppe klarat sig (nästan) helskinnade från första världskrigets fasor.
Swift är stolpig
När vi 1933 återser läkaren Burt Berendsen är han beroende av diverse substanser, bär läderkorsett för krigsskadorna och hjälper andra som råkat ännu värre ut genom att pussla ihop deras sargade ansikten.
Han och bästa vännen Harold dras in i en härva: deras gamle kompaniledare hittas död och dennes dotter (Taylor Swift i en stolpig insats) anlitar dem för att lösa mordet. I filmens förtexter konstateras att en del av händelserna verkligen har ägt rum, manuset baseras löst på en äkta fascistisk konspiration mot Roosevelt på 30-talet.
David O Russell verka ha svårt att bestämma sig. Vill han vara Wes Anderson, bröderna Coen eller en inkarnation av screwballmästaren Frank Capra? Den komiskt styltiga dialogen kontrasterar mot närbilder på obducerade kroppar, öppna sår med granatsplitter och ett utslitet öga. Ögat blir ett stående skämt när det ploppar ur Bales ansikte så fort han får stryk, vilket han får ofta.
Snuvade på konfekten
Margot Robbies rollfigur gör subversiv konst, röker pipa och är på alla sätt en riktig “cool girl” medan hennes kavaljer John David Washington inte riktigt ges konturer trots att han är en viktig kugge i berättelsen. Chris Rock känns malplacerad i en uppkäftig biroll, där moderna funderingar kring vithetsnormen förstärker intrycket av att filmen inte riktigt vet vart den vill ta vägen.
Christian Bale gör det mesta möjliga av sina blessyrer och sin läderkorsett. I en av slutscenerna sjunger han till och med en alldeles för kort bit som får oss musikalälskare att känna oss snuvade på konfekten – vilket är en genomgående känsla.
Själva Amsterdam då? Staden visas bara genom ett fönster och man undrar om budgeten inte räckte till mer än ett blekt arkivfoto eftersom allt krut lades på att få kända namn (Robert De Niro!) att tacka ja till den här blodiga matinéfilmen.