Det är trångt på biograferna. När storslagna superhjältefilmer tingar de flesta dukarna på landets biografer måste övriga genrer dela på smulorna som blir kvar. Breda komedier, festivalvinnare och historiska dramer tävlar om det smala utrymmet på samma villkor som svenska storsatsningar och de bästa nordiska filmerna.
När strömningstjänsterna samtidigt ger plats åt både bredd och spets blir den självklara frågan: vilka filmer ska egentligen gå på bio?
Detta funderar jag på när jag ser det brittiska spiondramat ”Operation Mincemeat”. Året är 1943 och de allierade styrkorna förbereder sig inför invasionen av Sicilien. Men först måste den brittiska underrättelsetjänsten lura i nazisterna att anfallet ska ske i Grekland, så att Hitler omdirigerar sina styrkor.
Den judisk-brittiske underrättelseofficeren Ewen Montagu (Colin Firth) utarbetar en plan för bedrägeriet: en död kropp ska maskeras till nyligen drunknad stridspilot, med väskan full av hemligstämplade papper om en nära förestående invasion av Grekland. Kroppen ska dumpas utanför Spaniens kust, där dokumenten förväntas hamna i händerna på tyska spioner.
Montagu och hans kollegor letar upp ett lämpligt lik, men ägnar också kvällar på krogen åt att dikta ihop en hel livsberättelse kring den olycksalige soldaten. Medan gruppens medlemmar blir allt tajtare frodas såväl romantik som rivalitet och paranoia.
Det är på alla sätt välgjort och liksom rejält – men också hopplöst gammaldags. Colin Firths stoiske skrivbordshjälte kanske förändrar världen, men själv förändras han mycket lite från första bildrutan till den sista. Kelly Macdonald är sval och tragisk som den klipska sekreteraren som han dras till – en spirande romans som väcker avund hos hans tafatte underhuggare Charles Cholmondeley (Matthew Macfayden).
Till och med skurksnillet Jason Isaacs gör en torr insats som kroniskt nejsägande underrättelsechef. Hans rollfigur ska ha legat till grund för James Bonds chef M, och folkrockaren Johnny Flynn spelar Fleming själv som ung och stilig spion i operationens periferi.
Här finns en stillsam charm och historien är onekligen spännande, men filmen sällar sig till en lång rad habila skildringar av engelsk duktighet under krigsåren. För att bli ett måste på bio 2022 krävs något mer, som en helt egen röst, ett hisnande bildspråk eller en historia som aldrig berättats förut.
”Operation Mincemeat” funkar precis lika bra hemma i soffan.
