Filmrecension: Verkligheten överträffar satiren

Vilket genomslag Don De Lillo måste ha fått med romanen "Vitt brus", när den gavs ut mitt under Reaganeran i mitten av 1980-talet! När 40-talisterna började se tillbaka på 1968 och undrade vart idealen hade tagit vägen. Där och då kom den här boken och ställde frågan: Vart var vi på väg, egentligen?

Att i en och samma roman trycka in satir över konsumtionssamhället, vänsterintellektuella akademiker, masshysterin efter en giftkatastrof och godtrogna kvinnor som faller för kvacksalvare imponerar.

Men när Noah Baumbach nu tar sig an denna romanklassiker har det vita bruset blivit ett vitt dån. Den samtid De Lillo gisslade då framstår i dag som en folkhemsidyll jämfört med hur vi har det nuförtiden.

När vi nästan 40 år efteråt befinner oss efter en pandemi, i en genomkommersialiserad Amazonvärld där grundläggande källkritik brister på många håll och högern och vänstern båda vill hålla den andra sidan borta från universiteten med samma slagord ("armlängs avstånd till politiken") biter De Lillos satir inte .

Regissören Baumbach har möjligtvis insett detta och behållit historien fast förankrad i sin tidsålder, i mitten av 80-talet. Det gör att man kan i alla fall kan njuta av de tidstypiska detaljerna. Som nostalgi.

Regissören återförenas med huvudrollsinnehavaren från underbara "Marriage story", Adam Driver, i rollen som romanens berättarjag – historieprofessorn Jack Gladney, USA:s främste Hitlerforskare, fastän han inte talar tyska.

Jack har det trots allt ganska bra tills ett giftmoln uppenbarar sig över staden och familjen måste fly. Samtidigt beter sig hans hustru Babette så underligt. Vad är det för piller hon knaprar på?

Filmens styrka är beskrivningen av Jack och hans bonusfamilj, med en brokig skara barn gjorda med olika partners. Som Baumbach visade i "Marriage story" och "The squid and the whale" är han mästerlig på att skildra familjer i förfall. Och Driver är precis som liberalt vänstervek när det krävs av honom i början av filmen, med imponerande kulmage.

Tänk om den här filmen hade kommit 1986, vad slagkraftig den hade varit.