I början av säsongen lever Denise (Lena Waithe ), numera hyllad författare, tillsammans med sin fru Alicia (Naomi Ackie) i ett fantastiskt hus på landet utanför New York. Men under den lyckade ytan ligger problemen och lurar.
Om den italienske regissören Vittorio De Sica var en inspirationskälla för den andra säsongen har nog komikern och regissören Aziz Anzari snöat in på Ingmar Bergman till den här storyn, som känns som en samkönad "Scener ur ett äktenskap" på Fårö.
Med en oftast fast kamera (med riktig film i!) och långa tagningar skildras de båda kvinnornas relation under en längre tidsperiod, som rymmer otrohet, upp- och nedgångar i karriären, nystarter, mycket gräsrökning och grubblerier.
Ett enormt starkt avsnitt handlar om en ivf-behandling, där man sitter som på nålar rakt igenom.
Utan att riktigt nå upp till Bergman-nivå i dialogen lyckas den nya säsongen ändå få en egen identitet, som blir intressant att jämföra med de två tidigare säsongerna. I sina sämsta stunder är serien en trist "Seinfeld"-kopia, men oftast är den en begåvad skildring av moderna relationer. Säsong två är ett litet humormästerverk, vars ljuvliga inledande avsnitt är helt i svartvitt, tydligt inspirerat av italiensk neorealism.
Den andra säsongen behandlar också metoo på ett välfunnet sätt. Huvudpersonen Dev (Aziz Ansari) når sina drömmars mål och blir programledare för ett matprogram tillsammans med den kände tv-kocken Chef Jeff – som visar sig vara ett praktsvin.
Metanivån var lätt bisarr när Aziz Ansari själv anklagades för sexuellt utnyttjande av en dejt (han har bett henne om ursäkt). Utan att gå djupare in i den historien så kan man konstatera att Ansaris publika fall förmodligen har haft stor betydelse för säsong tre.
Det handlar inte bara om det förflyttade fokuset i de fem nya avsnitten – Dev dyker bara upp som hastigast – men också om själva känslan och tematiken. Om de två första säsongerna bubblar av ungdomlig livsglädje så har den tredje säsongen mer av medelålderns begynnande bitterhet över sig; festen är över, kvar finns bara tomhet, ånger och känslan av att något viktigt har gått förlorat. Säsong tre är onekligen ett återseende av det mest bitterljuva slag.
