Pandemin har fått många att omvärdera balansen mellan karriären och lycka och under sommaren började uttrycket "Quiet quitting" nå till Sverige från amerikanska finanstidningar.
Med det menas de löneslavar som inte slutar på sina kontorsarbeten, men däremot skruvar ner ambitionsnivån och inte gör mer än det absolut minimala, för att få livspusslet att gå ihop.
Det skulle också kunna beskriva sensmoralen i "Året jag slutade prestera och började onanera", en dramakomedi om Hanna (Katia Winter) som bara veckor före sin 40-årsdag plötsligt står utan såväl jobb som sambo och bostad och behöver prioritera om i livet.
– Det var intressant när det uttrycket började dyka upp för vi spelade in den här filmen för ett år sedan och nu finns det ett begrepp som vi inte hade hört då, säger Erika Wasserman.
"Gud, vad jobbigt"
I Hannas fall blir vägen till lyckan att tänka mindre på karriären och mer på sin egen njutning. För Katia Winter blev det en intressant utmaning att spela Hanna, även om hon var lite tveksam till titeln på filmen.
– Instinktivt kände jag ju "Gud vad jobbigt", men det var också det som gjorde att jag drogs till det. Jag gillar den känslan, när det känns jobbigt.
Men först fick de ändra titeln. Katia Winter berättar att hon hade svårt att prata med sina äldre släktingar om filmen. Först hette den bara "Året jag började onanera".
– Under finansieringen och utvecklingen var det väldigt tacksamt, för folk blev väldigt förlägna och generade och så blev det intressanta möten direkt för man började prata om livet, säger Erika Wasserman.
– Men vi la till starten på titeln för titeln ska inte stoppa någon från att se filmen.
Erika Wasserman vill jämföra Hanna med Helen Fieldings romanfigur Bridget Jones, som Renée Zellweger har spelat i tre filmer.
– Vad bra att du inte sade det innan, då hade jag känt en otrolig press, utbrister Katia Winter och skrattar.
Men Erika Wasserman hoppas att filmen når en publik så att det kan bli flera uppföljare.
– Jag hade jättekul så jag gör gärna om det här. Jag hade ingen riktig plan, utan planen var bara att göra filmen så bra och rolig som möjligt och nu när andra verkar tycka det också hoppas jag att folk vill se mer av Katia i nya utmaningar i rollen som Hanna eller som någon annan.
Lasse Åberg gav råd
Erika Wasserman är mest känd som producent bakom flera stora svenska filmer ("Avalon", "Gräns") under 2010-talet, men debuterar nu som regissör.
– Jag skulle hitta en regissör, men jag hade alla scener i huvudet. Så jag tänkte att jag inte kommer att hitta någon som är duktig nog att göra komedi, men som också står ut med att jag har tusen åsikter. Så jag fick testa att göra det själv, säger hon.
Med sitt kontaktnät i branschen kunde Erika Wasserman rådfråga andra regissörer. Hon nämner själv Ali Abbasi, Jesper Ganslandt, Tarik Saleh och Hannes Holm som kom med tips och lyfter speciellt fram en annan person som gav värdefulla råd – Lasse Åberg. De åt lunch ihop och hon pumpade honom på idéer.
TT: Vad sa han?
– "Erika, du måste välja ett ämne som berör så många som möjligt". Då kände jag att eftersom filmen heter "Året jag började onanera", så jag har nog något där.
