Varför blir egentligen Tyko så arg när Karl-Bertil stjäl julklapparna från de rika knösarna i staden och delar ut till de fattiga i slummen?
Ja, förutom det uppenbara förstås – att det är fel att stjäla och så vidare.
Det funderade Hannes Holm ("En man som heter Ove", "Ted") på när han skulle göra spelfilm av den animerade julklassikern – av många en verkligt älskad sådan, skriven av nationalhelgonet Tage Danielsson och tecknad av geniet Per Åhlin.
Ska man göra om den filmen med verkliga människor så måste det till något mer, resonerade regissören.
– Då kom jag på det här med att familjen heter Jonsson, inte von Knorring. De är i början inte socialt accepterande i sin överklassmiljö och det gör deras ras så mycket större. Det var inte så att jag tänkte på "Solsidan", men den serien firar ju triumfer med samma tematik – du kan inte köpa dig till ett anseende.
"En uppkomling"
I långfilmsversionen, som får biopremiär den 12 november, är familjen Jonsson onekligen upptagen med att fila på etiketten. Allt för att passa in i kretsarna där Byrådirektör H.K. Bergdahl och de andra höjdarna i taxeringskalendern är lite, lite finare.
Jonas Karlsson, som spelar pappa Tyko, är inne på samma spår.
– Tyko är ju en uppkomling. Han vill så gärna vara en del av det där fina, men han vet inte hur.
Originalfilmen från 1975 har Jonas Karlsson sett varje jul så länge han kan minnas.
– Jag och min brorsa har gått runt och sagt alla de där replikerna i alla år. Men nu har vi ju lagt till och gjort om lite, det är vår Karl-Bertil.
Och Tyko, får man tillägga. Jonas Karlsson är näst intill oigenkännlig i sin sminkning (signerad make-up-duon Love Larson och Eva von Bahr), med en stor kroppshydda, ny näsa och mustasch.
– Alla "vet" ju hur Tyko ser ut. Han måste vara sådan. Det var roligt, jag kände knappt igen mig själv, inte mina barn heller.
Bevarar sagoskimret
En helt ny del i Hannes Holms filmversion är den som handlar om de två barnhemssystrarna Vera och Ester, som korsar Karl-Bertils väg.
– Jag flörtar lite med det historiska faktumet att Sverige tog emot 80 000 finska barn under andra världskriget. Men detaljerna är inte uttalade, för att bevara sagoskimret, säger Hannes Holm.
I en scen under en påkostad välgörenhetsgala frågar sig barnhemmets föreståndarinna Fru Hedqvist varför det måste "dansas i bananer för att fattiga barn ska få mat."
– Man kan inte göra en utbyggnad av Tage Danielssons historia om vi inte flyttar fram det en bit, säger Hannes Holm.
TT: Filmen är en hommage, men också en Hannes Holm-film. Vad tycker du utmärker en sådan?
– Oj, det är svårt att svara på själv, tycker jag. Den är knarrig och jobbar på, ha. Men kanske att det finns en knorr på slutet, som förändrar någonting. En humanistisk touch och ett lyckligt slut.
För egen del tror Hannes Holm dock inte på ett lyckligt slut i form av en Guldbagge, som han ännu aldrig har tilldelats.
TT: Inte nu heller?
– Nej, det tror jag inte, inte för en familjefilm. Men om man får folk att gå på bio – då är det kul.
