Om man är uppvuxen i Sverige under 1980-talet har man troligen en särskild nostalginerv som aktiveras när Sickan i passivt aggressiv triumf yttrar orden: "jag har en plan", följt av Ragnar Grippes klassiskt synthiga melodislinga.
Barndomens guld är alltid svår att övertrumfa men Tomas Alfredson har tillsammans med manuskumpanerna Henrik Dorsin (som också spelar Charles-Ingvar Jönsson) och Rikard Ulvshammar lagt sig nära originalitets dna. Kombinationen av högtflygande visioner, platta fall, bisarra figurer och gör-det-själv-kupper samt givetvis en rafflande final med ett Franz Jäger-kassaskåp blir till en retromysig återträff.
Omsorgen om hur filmen ska se ut och kännas är stor och kärleksfull, det är tydligt. På samma sätt som varenda tweedkostym var perfekt murrig i "Tinker, tailor, soldier, spy", har Alfredson och gänget skapat en genomtänkt stil för Jönssonligan – in i minsta detalj.
Utan att avslöja för mycket så utspelas filmens bästa delar ungefär i mitten, på det finska och tangobesatta ålderdomshemmet Pirogen samt när Lena Olin och Reine Brynolfsson dyker upp som det underbara radarparet Anita och Televinken.
Själva ligan i sin uppdaterade form: David Sundin som Harry, Anders "Ankan" Johansson som Vanheden och Hedda Stiernstedt som Doris, är alla charmiga på sitt sätt men har svårare att komma till sin rätt. Det är något i klippningen som blivit lite skevt och viktiga poänger slarvas bort, den långa speltiden till trots.
"Se upp för Jönssonligan" var tänkt som en av julens stora svenska biofilmer. Det är lätt att se framför sig hur mängder av popcorn och biobiljetter hade sålts. Det ekonomiska avbräcket kommer säkert att slå hårt någonstans i ekosystemet.
Men för familjer med barn i mellanstadieåldern hemma i tv-soffan blir det trots allt en mysig stund, där föräldrarna kan nicka igenkännande och barnen faktiskt – har jag sett med egna ögon – släpper mobilerna och lever sig in för en stund.
