I slutet av ett tidernas bästa "Simpsons"-avsnitt har ett alkoholförbud i Springfield precis hävts, och dramats hjälte Homer utbringar en skål med de firande stadsborna:
"To alcohol. The cause of – and solution to – all of life's problems!"
Med "En runda till" gör Thomas Vinterberg något liknande. Han höjer glaset och utbringar en skål för värmen, gemenskapen och lyckan som kryper på efter ett par enheter. Samtidigt riktar han en nykter blick på den danska alkoholkulturen, missbrukets mekanismer och konsekvenser samt tristessen och den existentiella ångesten hos medelålders personer ur medelklassen.
Handlingen kretsar kring gymnasieläraren Martin, som har tappat livsgnistan både hemma och jobbet. Hans kompisar i lärarkollegiet, Tommy, Nikolaj och Peter är ungefär lika less på tillvaron. Men kvartetten har snubblat över en möjlig lösning. Enligt en norsk filosof är människan född med en halv promille för lite i blodet och gänget bestämmer sig för att testa teorin i praktiken.
Experimentet går över förväntan. Ett par järn före frukost gör susen. För Martin återvänder glädjen och spontaniteten både i äktenskapet och klassrummet. Tillvaron är spännande och behagligt lös i kanterna. Och oj vad törstig man blir. I alla fall i början när livet leker och Mads Mikkelsen hinkar vodka och årgångsvin med samma ansiktsuttryck som i sina reklamfilmer för Carlsberg.
Inte för att spoila hur det går sen, men alla som har prövat att vara full på jobbet fem dar i veckan kan nog gissa. Såväl medelålders kroppar som anhöriga råkar illa ut och det blir snart tydligt vem i gänget som bara turistar i alkisvärlden och vem som har checkat in för gott.
Gängets förvandling till spritmarinerade "Döda poeters sällskap"-magistrar känns aldrig särskilt trovärdig, och inte den följande baksmällan heller. Men det spelar egentligen ingen roll när vi har en så välspelad och välskriven film framför oss där Vinterberg skickligt utnyttjar alkoholrusets pirriga oförutsägbarhet som både komisk och dramatisk motor. Skål, for helvede.
