Filmrecension: Nolan fastnar i döda vinkeln

Lägg orden på minnet: En temporal kniptångsmanöver. Det är ingen superspoiler att detta magiska filmtrollspö används för att lösa det linjära dilemma som vår protagonist befinner sig i när handlingen i "Tenet" rör sig framåt (eller om det är bakåt?).

John David Washingtons mycket rationelle och moraliskt klanderfrie CIA-agent gör entré när terrorister intar ett operahus i Ukraina – och redan från start inser man att det är något som är lite knas.

Inte bara med uppdraget, också i själva händelseförloppet. Går en kula rentav baklänges? Ja, det gör den. Frågor på det? Jo, tack.

Christopher Nolan är vildare än någonsin när han i "Tenet" kombinerar konceptet tidsresor med sin paradgren: hur man får publiken att snällt svälja omöjliga premisser genom bländande scenerier.

En temporal kniptångsmanöver är ju exakt det trick som Christopher Nolan byggt sin filmografi på alltsedan han slog igenom med den kluriga bak-och-fram-in-och-ut-vända "Memento" och sedan förfinat i både "Inception" och "Dunkirk".

Den här gången kan man lika gärna ge upp försöken att förstå vad som pågår i tid och rum på en gång, det till och med sägs rakt ut av en av rollfigurerna på ett tidigt stadium.

Begrepp som orsak-verkan och logiska slutledningar upphör liksom att ha någon betydelse. Visst, man behöver inte förstå allt i en Nolan-film och i "Tenet" är det också en del av poängen.

Men frågan är om inte Nolan tricksar väl mycket den här gången och till slut tappar bort tidsresespåret till förmån för en James Bond-light-känsla genom diverse (förvisso snygga) bil- och båtjakter och grandiosa explosioner.

Vår hjälte får i uppdrag att rädda världen från ett tredje världskrig men fastnar mitt i en hyfsat oengagerande dysfunktionell relation. En svalt galant dam (Elizabeth Debicki) och en rysk superskurk (Kenneth Branagh med magnifikt överspel) försöker döda varandra och det tröttnar man på ganska snabbt.

Efter två och en halv timme med en Nolan som leker med den döda vinkeln där den egentliga dramatiken utspelar sig känner man sig till slut mest förvirrad. Magin får stundtals fäste men till skillnad från i "Interstellar", Nolans magnum opus, landar aldrig de svindlande scenerierna på någon känslomässig nivå.

Kanske är det så att man måste se filmen en gång till för total tillfredställelse. Kanske två? Kanske baklänges?