1. "Promising young woman" av Emerald Fennell.
Carey Mulligan spelar en oförglömlig hämnare i den här bitska och mycket underhållande svarta komedin med en metoo-vinkel som landar helt rätt i tiden.
Det räckte rättmätigt hela vägen till en Oscar för bästa originalmanus för regissören Emerald Fennell. Mycket lovande, alltihop.
2. "The power of the dog" av Jane Campion.
Med spända käkar drar Benedict Cumberbatch åt stämskruvarna till bristningsgränsen i Jane Campions återkomst till långfilmsformatet efter drygt ett decennium. Detta västerndrama är en oförutsägbart berättad tryckkokare till film med fantastiska vyer.
3. "En runda till" av Thomas Vinterberg.
Oscarsbelönade Thomas Vinterberg höjer glaset och utbringar en skål för värmen, gemenskapen och lyckan som kryper på efter ett par enheter. Mads Mikkelsen spelar en lärare som krökar på arbetstid för att få tillbaka livsgnistan. Det går förstås åt helvete, men vägen dit är kantad av både humor och tänkvärdheter.
4. "Världens värsta människa" av Joachim Trier.
Joachim Trier avslutade sin snygga Oslo-trilogi med den smått underbara historien om snart 30-åriga Julie, som kämpar med att hitta sig själv. Glädje, svärta och samtidskommenterande humor varvas med roliga filmiska tricks och alldeles lagom mycket psykologiserande kring varför Julie gör som hon gör.
5. "Titane" av Julia Ducournau.
Visst går det att skämta om innehållet. ”Du vet, den där filmen om en tjej som är seriemördare och har sex med en bil, blir gravid och blöder motorolja ur brösten”. Men stannar man vid det gör man både sig själv och filmen en otjänst. Årets Guldpalmsvinnare är en knäpp, vild och helt oförutsägbar åktur. Tittar man under huven så hittar man en mängd bottnar signerat en ny registjärna.
6. "The green knight" av David Lowery.
Legenden om sir Gawain och den Gröne Riddaren blev i regissören David Lowerys nytolkning fåordig och fuktig, klurig och oroväckande: Ett meditativt och långsamt utforskande riddaräventyr utan en nobel hjälte. Det finns också en underton av eko-apokalyps, naturens hämnd — som pulserar från träden i de vackert fotade miljöerna.
7. "Flykt" av Jonas Poher Rasmussen.
I ett ovanligt grepp är den här dokumentären till största delen animerad, vilket låter huvudpersonen förbli anonym samtidigt som han blir så skickligt levandegjord. Tajmningen är nästan kuslig – historien om hur den unge Amin flyr ett Kabul i ruiner utspelas för 30 år sedan men är smärtsamt aktuell. "Flykt" är både en konstnärlig bedrift och en fantastisk övning i empati.
8. "Dune" av Denis Villeneuve.
Det blev visuell storduksfest när Denis Villeneuve bjöd in till en estetiskt spännande tolkning av Frank Herberts science fiction-klassiker. Foto, musik, scenografi, skådespeleri, specialeffekter – alltihop är ett resultat av en filmskapare med en tydlig idé, stor budget och ett enormt team av uppenbart skickliga yrkesmänniskor. När Zendaya precis före eftertexterna vänder sig om och meddelar att "det här är bara början" känns det både kittlande och provocerande.
9. "Nomadland" av Chloé Zhao.
När Ferns (Frances McDormand) hemstad bokstavligen läggs ned bosätter hon sig i sin bil och ger sig ut på en odyssé. I det här hyllade dramat samsas systemkritik med det vackraste av vemod. Filmen väcker frågor på en existentiell nivå och helt oavsett hur man känner inför vad som egentligen är viktigt i ett liv så är det en härlig historia att befinna sig i.
10. "The father" av Florian Zeller.
En i grunden sårig fader-dotter-relation ligger som en smärtsam klangbotten över handlingens böljande, men samtidigt mycket precist avvägda, struktur. Anthony Hopkins belönades med en Oscar för sin insats och är felfri som den charmige, egocentriske och alltmer förvirrade pappa Anthony. När det är dags för sorti lämnas tittaren kvar i djupaste melankoli.
