Parisa Liljestrand var en av de större överraskningarna bland statsråden när Ulf Kristersson presenterade sin regering. Liljestrand saknar erfarenhet av att arbeta med kulturfrågor på nationell nivå så utnämningen sågs av många debattörer som ett tecken på att kulturpolitiken prioriteras ned av den nya regeringen.
– Jag tror inte jag ska recensera vad andra tycker. Jag är ödmjuk inför att man kanske inte har koll på mig. Men jag är övertygad om att när man får koll på mig så kommer kanske tongången att vara en annan. Jag är hellre underskattad än överskattad, säger Liljestrand till TT.
Granskningen av hennes liv och karriär har varit omfattande. Bland annat fick hon backa när hon beskrev sig själv som litteraturvetare.
– Det var en olycklig formulering. Jag har i min yrkesroll som lärare pluggat vid Uppsala universitet och där läser man delar av svenskutbildningen vid litteraturvetenskapliga institutionen.
TT: Så det är något du beklagar, att du sade så?
– Absolut.
"Milfmamman"
En tidning noterade också att en av hennes spellistor på Spotify hette "Milfmamman".
– För de allra flesta som kanske har läst granskningarna så är jag en rätt så vanlig människa och det kan också appellera. Jag vill vara en kulturminister för medborgarna.
Parisa Liljestrand, 39, återkommer ofta till sin egen livserfarenhet när hon förklarar sitt politiska engagemang. Hon var nästan tre år gammal när hon kom till Sverige från Iran. Hennes familj flydde undan mullornas förtryck och hamnade, efter en tid på en flyktingförläggning i Surahammar, i Vallentuna.
I den typiska förortskommunen norr om Stockholm blev hon snabbt integrerad och kom in i samhället. Före posten som kommunalråd arbetade hon som lärare och rektor. Nu tar Parisa Liljestrand plats i en regering som är beroende av stöd från Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik.
TT: Hur känns det att som tidigare flykting samarbeta med Sverigedemokraterna, som rejält vill begränsa antalet flyktingar i Sverige
– Både jag och regeringen ser ju de behoven som finns i Sverige i dag. Vi har ett land som är kantat av stora och svåra problem där brottsligheten, skjutningar, kriminaliteten och den bristande integrationen är problem som vi behöver ta tag i och jobba med och det kan vi bara göra om vi begränsar migrationen. Ska vi klara av att ha en vettig integration så bygger det på en minskad migration.
TT: Hur känner du som flykting när kriminalitet så tydligt i vissa politiska läger kopplas till just migrationen?
– Jag tror att det är viktigt att man har öppna ögon i detta och faktiskt tittar på vad statistik visar och jag tror också att vi måste adressera kriminalitet som är kopplat till bristande integration.
– Det är ett misslyckande inte bara för den enskilda individen utan också för oss som land. Och ska vi vara ett enat land då bygger det på att vi har gemensamma referensramar så att vi skapar oss en gemensam bild av vilket samhälle vi ska ha, vilka vill vi vara och hur kommer man dit. Där tror jag att kulturen spelar en viktig roll.
Sverigedemokraterna ingår inte i regeringen, men behövs som stödparti för att få igenom regeringen Kristerssons förslag. Parisa Liljestrand säger emellertid att Tidöavtalet reglerar att det blir borgerlig politik som ska föras.
– Sverigedemokraterna får svara för sin politik, men jag känner mig helt trygg i att kunna ta avstamp i regeringsförklaringen och i Tidöavtalet och därmed bedriva borgerlig politik.
TT: Ni behöver ju SD:s stöd i riksdagen, spelar det ingen roll?
– Vi är ju en samarbetsregering, men det är som är så fint är att vi redan nu har kommit överens i Tidöavtalet om de långa linjerna. Både i vissa specifika saker, men också i det som borde vara vägledande och övergripande för all kulturpolitik.
En del av de gemensamma referensramarna ska skapas genom en kulturkanon, en samling utvalda konstnärliga verk alla svenskar bör känna till och som ska spegla det typiskt svenska. Det är ett av de mer omstridda förslagen i Tidöavtalet.
TT: Varför ska vi ha en kulturkanon?
– Ja, varför inte...? När jag kom till Sverige så blev litteraturen en direkt avgörande del i att försöka förstå mitt samhälle och min omvärld. Jag tror att möjligheterna med en kulturkanon kan ge oss en gemensam grundförståelse för vår historik och vår dåtid och hur den har format vår nutid.
Blöder för Iran
Parisa Liljestrand medger att förslaget inte har drivits av Moderaterna utan är något av en eftergift till Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna som drivit frågan. Nu ska en utredning ta fram förslag på hur en kulturkanon ska tas fram, användas och vilka verk som ska vara med.
TT: Men ska den vara statisk, eller ska namn och verk plockas bort och läggas till allt eftersom?
– Jag kan inte avgöra det. Det är inte upp till mig. Det ska både en utredning och experter titta på. Men jag tror också vi behöver ha en dynamisk syn på kulturen. Man kan titta på författare som Rydberg, Strindberg och Almqvist inte minst. De var ganska utskällda i delar av sina författarkarriärer där och då, men har haft en enormt betydelse för det svenska kulturarvet här och nu.
Parisa Liljestrand har släkt kvar i Iran och följer med stort intresse demonstrationerna och protesterna mot regimen där, i spåren av att 22-åriga Mahsa Amini dödades av den iranska moralpolisen.
– Första känslan är att hjärtat blöder för folket. Samtidigt som jag är så otroligt stolt över den rakryggade kamp de bedriver för sin demokrati och sin frihet.
Hon tror att protesterna kommer att leda till förändring.
– Jag är säker på att både generationsskiftet som har skett i Iran, men också att den här rörelsen har drivits av kvinnorna själva spelar roll. Jag har sagt från första början att jag kommer inte att åka tillbaka till Iran förrän det är ett fritt land och jag är säker på att jag kommer att få återse mitt hemland.
