”Moonlight” kändes som ett unikum. Regissören Barry Jenkins genombrottsfilm om en ung svart homosexuell mans uppväxt i ett tufft område i Miami bjuder på bilder och stämningar som man aldrig riktigt sett förr. Det räckte hela vägen till en Oscar för bästa film (även om det i några förvirrade sekunder såg ut som om ”La La Land” knipit priset i ett numera odödligt Oscarsögonblick).

Jenkins nya film har således det tuffa uppdraget att följa upp en extraordinär upplevelse. Det går förstås inte, men det innebär inte att ”If Beale Street could talk” inte är sevärd. Tvärtom, detta är en dramatisk och ljuvligt romantisk historia. Som förstås inte blir sämre av att den hela tiden hämtar näring i en ilska som ger både energi och substans till innehållet.

Filmen bygger på en förlaga av den svarte, på sin tid mycket välkände intellektuelle författaren James Baldwin (vars tankegods förvaltats i bland annat den fascinerande och Oscarsnominerade dokumentären ”I am not your negro”, som gick på svenska biografer för ett par år sedan) och handlar om ett ungt förälskat par i Harlem.

Artikelbild

| Tish (Kiki Layne) och Fonny (Stephan James) blir förälskade i ”If Beale Street could talk”.

Historien utspelas på 1950-talet. Tish (Kiki Layne) är bara 19 år när hon och Fonny (Stephan James), som bara är 22, blir kära. Egentligen har de nog älskat varandra hela livet men nu slår det till ordentligt och de börjar bygga sig en framtid.

Genom en mycket precis klippning böljar deras historia fram och tillbaka och det är först efter ett tag som katastrofen avslöjas: Fonny sitter häktad, anklagad för ett fruktansvärt brott. Dessutom är Trish gravid. Hon, och deras respektive familjer, kämpar för att få honom frisläppt men det låter sig inte göras i ett riggat system.

”If Beale Street could talk” tar upp frågan om hur det kommer sig att så många svarta män sitter i fängelse i USA. Den strukturella rasismen tydliggörs på ett grymt vis i de enskilda öden som tas upp, utan att det blir plakatpolitik, bara väldigt mänskligt rörande och upprörande förstås.

Barry Jenkins har sagt att han varit inspirerad av den mästerliga ”In the mood för love” av Wong Kar-Wai för att skildra kärlekshistorien och det känns, för det man verkligen tar med sig från filmen är just det där vemodiga, melodramatiska och finstämda som föds ur Jenkins känsliga närbilder och säregna tempo. (TT)