Den 20-åriga collegestudenten Margot säljer popcorn på en biograf och flirtar med Robert, 34 år. Efter veckor av sms och stegrade förväntningar går hon ut med honom. Kvällen slutar med klumpigt sex och ett "frenetiskt kaninlikt utbrott" från Roberts sida.

Margot, som trott sig vara både förälskad och attraherad, ser Roberts håriga kulmage och börjar inse att det är hon inte alls.

Det som är förvirrande är att det skiftar så fort. Hon blir chockad över att hon plötsligt befinner sig i den här situationen. Hon försöker förklara för sig själv varför hennes känslor ändras men kan inte, och eftersom hon inte kan det kan hon inte ändra sitt beteende.
Artikelbild

| I fem år försökte Kristen Roupenian, utan större framgång, få sina texter publicerade. Nu ges debutboken ut i 26 länder.

Och det tror jag handlar om en djupare fråga, om vårt behov av att kunna förklara oss för oss själva, säger Kristen Roupenian.

Afrikansk litteratur

I jeans och t-shirt bryter hon av mot elegansen i det svenska cityhotellets inredning. Roupenian har en doktorsexamen från Harvard i afrikansk litteratur, och på toppen av den en utbildning i kreativt skrivande i Ann Arbor, Michigan.

När hon slutligen vann ett litteraturpris ledde det också till att hon fick en agent som postade novellen "Kattmänniska" till The New Yorker.

Artikelbild

| "Jag har tillbringat nästan hela mitt vuxna liv i skolan, fram till nu" säger Kristen Roupenian.

Det är väldigt svårt att få noveller publicerade i The New Yorker utan en agent. Men när det hände var det så oväntat. Jag var det längsta av alla långskott. Så kändes det. Många andra som agenten skickade den till refuserade den.

Hösten 2017 mitt under rasande metoo-debatt lade The New Yorker ut "Kattmänniska" som snart blev delad och läst på nätet i en närmast exceptionell omfattning. Men inte bara det. Läsarna hörde också av sig med sina synpunkter och reaktioner på ett sätt som var mer än Kristen Roupenian mäktade med. Hon stängde ner sin dator och telefon och väntade en tid innan hon orkade gå tillbaka och se vad de skrev.

I början var det mest unga kvinnor som berättade om hur de förstod den och om sina egna erfarenheter, den tjänade som ett slags startpunkt för konversationer.

Uppretade män

Men alla var inte lika förtjusta. Den andra vågens reaktioner rymde uppretade män som provocerades av skildringen av Robert. Det hela utvecklades plötsligt till ett slags Robert-kontra-Margot-debatt, och brittiska BBC gick så långt som att låta skriva och publicera motberättelsen "What Robert (probably) thought" på sin hemsida.

"Dumt" tycker Kristen Roupenian, som förstås har funderat en hel del över varför hennes novell blev läst av så många.

Till en del berodde det på tajmning. Om historien var unik var det inte för att den handlade om skevt sex utan för att det skildas omsorgsfullt nedbrutet, ögonblick för ögonblick, och utan fördömande. Jag tror att man kan relatera till den och förstå något om sig själv. Margot låter det liksom bara ske, utan att säga att det var här det gick fel.

Men Roupenian tror också att novellen utlöste samtal som det fanns behov av.

Jag skrev den efter Trumpvalet och under en tid då det fanns väldigt mycket frustration i luften. Det kändes som att det var bett i konversationen mellan män och kvinnor och en teori är att "Kattmänniska" har lite av den energin i sig.

En helhet

Flera av bokens övriga noveller har surrealistiska och övernaturliga element men för Kristen Roupenian hänger de alla ihop.

Jag vill inte att läsaren ska veta vilket slags historia hen befinner sig i. Är det en romantisk komedi där allt kommer att sluta bra, eller är det en skräckhistoria? Den sortens yrsel, av att plötsligt inse att man är i en annan historia än den man trodde, är det viktigt för mig att försöka sätta fingret på.