Den har hon i en liten röd stuga på tomten i närheten av Skogshaga. Trots att det är ett vanligt villaområde känns det nästan lite skogslikt eftersom hon har både en skogsdunge och utsikt över havet mellan träden.
– Här kan jag sitta och få inspiration, säger Emelie, som gärna målar just träd.
Att vara med på konstrundan tycker hon har varit väldigt givande.
– Det är många som har varit här och kikat och jag har fått jättetrevlig respons. Det blir lite mer personligt. Jag tror det är uppskattat att få se hur konstnären jobbar.
– På lördagen hade jag ett äldre par här som hade varit nästan överallt, det här var på eftermiddagen och de var helt slut efter allt åkande, skrattar Emelie.
Att delta i konstrundan tycker hon har varit så roligt att hon gärna vill vara med igen. Men det finns en nackdel...
– Ja, jag skulle ju själv vilja åka runt och titta på konst, men det går ju inte när jag måste vara här!
Vid Jernska gården, på Strömsgatan inne i centrum, är Ingvar Hervius värd för en utställning med den franske konstnären Jean Paul Pallard, som tidigare ställt ut i Västervik vid ett flertal tillfällen.
– Nu kunde han inte komma, men jag hade ju redan konstverken här, säger Ingvar.
Jean Paul Pallard har gått från svartvita teckningar i kinatusch till målningar med explosioner av färg.
– Man blir glad bara av att komma in här på gården. Det var verkligen värt ett besök, säger Solveig Stenström.
I ateljén hos veteranen Jan Wiberg har det varit ganska lugnt på söndagsförmiddagen, men framåt lunchtid börjar folk strömma in.
– Och i går hade jag nog ett 50-tal besökare. I vanliga fall har jag kanske fyra-fem om dagen, säger han.
Besöken under konstrundan har dessutom varit betydligt fler än tidigare år, något som han tror beror på det nya, centrala läget.
Trots att han varit med i många år, och trots att han numera även har öppen ateljé när han är här och jobbar, tycker han fortfarande det är kul med konstrunda.
– Det roligaste är att kunna höra vad folk verkligen tycker om det jag gör. Ibland kan jag överhöra konversationer och får kommentarer som jag inte får annars. Som när jag är och pratar med barn om konst. Så räcker någon upp handen och frågar: "Varför målar du så slarvigt?" Och så får jag förklara och försvara mig. Det är det aldrig någon som frågar när jag ställer ut på konstgalleri. De kanske tänker, men de frågar inte.
