Det är den nionde juli 1975. Västerviksbon Ewa Svensson är på stan med med sin väninna Siw. Plötsligt bestämmer de sig för att lifta till Stockholm.
– Sagt och gjort. Vi skulle bara springa hem efter lite pengar och tandborste, berättar Ewa Svensson.
De går snabbt upp längs Brunnsgatan mot Johannesdal. Plötsligt undrar några killar varför de har så bråttom. Ewa och Siw berättar om sina planer och får svaret:
– Då kan ni få åka med oss, men först ska vi till parken.
De bestämmer träff med killarna och springer hemåt för att packa.
Men när de kommer tillbaka till mötesplatsen är inte killarna där.
Ewa och Siw går vidare och precis när de ska gå över övergångsstället med trafikljus vid Fiskaretorget får de se bussen.
– Vi får syn på killarna, de ropar. Och vi bara dyker in i bussen!
Killarna visar sig vara ljud- och ljustekniker. På kvällen ska ABBA uppträda i Gamleby folkpark och Ewa och Siw får följa med in bakvägen. De sitter och tittar på folk i väntan på spelningen. Plötsligt kommer ABBA.
– De kom fram och hälsade på oss. Vi visste inte var vi skulle ta vägen. De var jättetrevliga och vi satt där som små skolflickor. Det var så märkligt, så märkligt, säger Ewa, som minns att Benny Andersson tog i hand.
Ewa och Siw får sitta i ljus- och ljudbåset mitt i publikhavet under konserten. ABBA uppträder i en timme och det är Claes ”Clabbe” af Geijerstam som ansvarar för ljud och ljus, men det vet inte Ewa och Siw.
– Det var en sån upplevelse allting. Det är klart att det var bra, jag var väl inget direkt ABBA-fan då, men nu tycker jag att ABBA är helt fantastiska.
När spelningen är slut är ABBA:s förband snabbast klara och Ewa och hennes kompis får lifta med turnébussen till huvudstaden. Hon beskriver musikerna som supertrevliga.
Väl framme i Stockholm släpper turnébussens chaufför av den ena bandmedlemmen efter den andra och det slutar med att de två Västervikstjejerna får låna ett sovrum i chaufförens lägenhet i Enskede. På morgonen smiter de ut, letar upp en tunnelbana och sätter sig på ett fik.
De liftar hem också och åker med olika lastbilar och bilar.
– Det var jättelugnt det också, vi överlevde. Det är så kul att ha sådana här minnen. Nästan alla gör väl något tokigt i livet och det här är väl det tokigaste jag har gjort, säger Ewa Svensson och tillägger.
– Det här är sån där grej som man bara är med om en gång.