Christoffer Nielsen, chefredaktör: Vi viker aldrig ner oss

Det var inte första gången jag blivit dödshotad. Och inte den sista. Hot mot journalister har under de senaste åren ökat kraftigt och ingenting tyder på att det kommer bli mindre under 2019. De senaste undersökningarna visar att närmare 60 procent av verksamma journalister utsatts för hot eller trakasserier i samband med sin yrkesutövning.

Mediehusen i Sverige satsar allt mer pengar på att bygga ut säkerheten och göra lokalerna allt mer otillgängliga för allmänheten. För bara några år sedan kunde man klampa rakt in på många mediehus och vandra fritt genom lokalerna. Den tiden är förbi. Nu har vi skalskydd, larm och rutiner för hur vi ska bete oss när vi tar emot besökare. Vi har interna utbildningar i hur man ska agera vid hotfulla situationer och chefredaktörer och andra journalister som frontar mediehusen har överfallslarm i mobilen som är direktkopplade till polisen.

För att undvika skadegörelse på våra fordon har vi tagit bort dekalerna som vittnar om vilket mediehus vi tillhör.

Det är en sorgsam utveckling, naturligtvis. Men en fullt nödvändig sådan.

Mest sorgsamt av allt är det faktum att vissa journalister tagit så pass mycket skada av hot att de undvikit att rapportera om vissa ämnen. Det slås fast i flera undersökningar och enkäter, bland annat i studien ”Journalisters utsatthet” från Göteborgs Universitet, 2016.

Lokalt och regionalt har jag dock aldrig varit med om att någon reporter aktivt valt bort ett ämne på grund av hotrisken, men det kan självklart ha hänt utan att jag vet om det. Reportrar som skriver om extremt laddade ämnen i vår mediaregion och som riskerar att utsättas för hot erbjuds alltid överfallslarm, samtalsstöd och annat. Det är av absoluta vikt att vi journalister inte viker ner för hot. Som ansvarig utgivare skulle det vara ett direkt misslyckande om någon av de redaktioner man representerar undviker vissa frågor på grund av hotrisken. Vi måste rusta oss mot faror, det är ingen tvekan om den saken, men vi kan aldrig vika ner oss för hatet.

Numera är det i sociala medier de flesta hoten uppstår mot journalister och andra offentliga personer. Och det är också där hatet sprids. Hot är egentligen en ganska liten del av det som journalister måste utså. Det är hatet och hetsen i sociala medier som är det vanliga. Det är nästan vardag för vissa. På en röd sekund kan man bli uthängd i någon tråd på internet och när den bollen väl är i rullning går den inte att stoppa. Men det är samma sak där. Vi kan inte låta det påverka vår bevakning. När vi klev in i det här yrket bestämde vi oss för att berätta om det samhälle vi alla lever och verkar i, även om det är otäckt ibland och även om vi blir hotade. En tröst är ju att de som hatar och hotar är få till antalet och att godhet och demokrati alltid vinner i slutänden. Hat har aldrig haft en chans mot godhet.