Eva Johansson: Vad gjorde en skrubblare och en deja?

Vad arbetade en assessor, en sumprunkare och en besökare med? En deja, en kofferdikapten, en skrubblare och en karduansmakare? Det är gamla yrken som fanns när våra förfäder levde men som sedan länge försvunnit från arbetslivet. Andra yrkesbeteckningar som inte längre finns kvar är mer begripliga, som bodbetjänt, hattmakare, hantlangare och mjölnare. Kanske finns det mjölnare fortfarande?

Alla dessa yrken fanns bland Västerviks befolkning i slutet av 1700-talet. De finns med i husförhörslängderna från den här tiden. Ganska spännande och intressant läsning, tycker jag.

En assessor var en domare men som inte hade ordinarie tjänst.

En sumprunkare (jo, det hette faktiskt så) var den som höll sumpen med fångad fisk i rörelse tills fisken kunde säljas, så att inte fisken dog och blev otjänlig. Säkert var det en nödvändig yrkeskår i vår dåtida fiskehamn. De hörde ihop med hamnsjåarna och är ett ganska omskrivet yrke, kanske på grund av sitt namn.

Besökaren var inte en gäst i hemmet utan en tulltjänsteman. Det visste du nog inte. Besökaren hörde till de lägre graderna inom tullkåren. Han (för så klart var det en han) var den som övervakade lastningen ombord på fartygen i hamnen. Det gällde att hålla koll så att inget smugglades undan utan tullavgift.

Kofferdikaptenen var skeppare i handelsflottan. Skrubblaren beredde ull i ett väveri. Ullkammaren arbetade nog också på väveriet. Karduansmakaren var en garvare som arbetade med tunnare och finare sorters skinn, till exempel till handskar.

Kvinnors yrken ser vi sällan i husförhörslängderna, de kallades oftast bara hustrur eller pigor, trots att kvinnor i allmänhet arbetade i lika stor utsträckning som män. Men en deja fanns i Västervik 1790. Hon hette Kerstin Persdotter, var född 1756 och bodde i Baggebo “på stadens ägor” (var låg Baggebo?). Kerstin var änka och arbetade som deja, vilket betyder att hon var mjölkerska. Någon änkepension fanns ju inte och hon hade två små pojkar så det ville nog till att hon jobbade.

Andra kvinnors yrken i Västervik vid samma tid var amma, hela 16 ammor hittar vi i husförhörslängden samma år. Barnmorska fanns det en enda. Tre hushållerskor finns registrerade, liksom två spinnerskor och en krögerska. Hon hette Stina Dahlstrand och bodde i Västra kvarteret nummer 2, vilket jag tror motsvarar Storgatan 22 idag.

Utöver dessa fanns det en del kvinnor som titulerades timmermansänka, skomakaränka och så vidare. Alltså änka efter en hantverkare. I många fall var det kvinnor som upprätthöll den döde makens yrke och verkstad, ofta med hjälp av lärlingar och gesäller.

Går vi lite längre framåt i historien i Västervik så träffar vi på den ganska välkända Gustava Sandberg, brutalt mördad 1861. Då hade hon drivit bryggeriet i många år efter makens död 1835. Inte kallas hon bryggare, trots sitt arbete, utan alltid bryggaränka. Så var det förr i tiden.