PÄ midsommarafton började jag prata med kvinnan pÄ filten bredvid, i skuggan under trÀdet, medan dansen pÄgick runt stÄngen. Hon var runt 45 och hade tvÄ barn, 3 och 6 Är. Hon fick barn sent i livet, tÀnkte jag.
Det visade sig att hon och hennes man hade tre egna barn, utflugna sedan lÀnge. Utöver dem hade de tagit hand om 37 fosterbarn. Det hÀr var deras tvÄ sista.
Som jourfosterhem hade de mest tagit emot tonÄringar, men Àven ett 1-Ärigt tvillingpar klockan tre pÄ natten. En del hade stannat en kort tid, andra sÄ lÀnge att de blivit som deras egna barn.
3-Äringen och 6-Äringen ska de vara förÀldrar Ät tills de flyttar hemifrÄn.
Vilken otrolig insats. 40 barn!
Vid ett frukostbord i Leksand, pÄ en folkhögskola förvandlad till bed & breakfast sommartid, berömde jag utsikten över Siljan inför paret bredvid. Jag hörde en brytning och frÄgade var de kom ifrÄn.
"MĂŒnchen. Under vĂ„ra semestrar hĂ€r blev vi förĂ€lskade i Dalarna. Till slut ville vi inte Ă„ka hem. SĂ„ för fem Ă„r sedan flyttade vi hit med de tre barnen och bĂ„da fick jobb. "
Men vad hÀnde? undrade jag.
"I det fina och dyra omrÄde vi bodde tÀnkte alla pÄ att tjÀna sÄ mycket pengar som möjligt. Vi har upptÀckt att vi mÄr bÀttre av vackra omgivningar Àn av en fet plÄnbok."
Och sen fortsatte samtalet om stort och smÄtt i nÄgon halvtimme.
Svenskar Àr ensammast i vÀrlden och kallar smÄprat för "kallprat", innehÄllslöst och ytligt nonsens.
Engelsktalande sÀger det bra mycket trevligare "smalltalk".
Jag tror inte att man ska underskatta smÄpratet. Det mÄ röra trivialiteter, men bildar ett kitt mellan mÀnniskor.
Jag tÀnker pÄ det nÀr vi Àr i Danmark, eller Tyskland. Hur oerhört mycket bÀttre mÀnniskor dÀr Àr pÄ att bekrÀfta sin omgivning, le och sÀga nÄgra vÀnliga ord.
Jag skyr pÄtvingat "cocktailmingelprat", men gillar att inleda smÄprat i vardagen, med dem som rÄkar befinna sig omkring mig.
Inte sĂ€llan nĂ„r smĂ„pratet en djupare nivĂ„, om hĂ€ndelser som pĂ„verkat en starkt â och plötsligt hittar man gemensamma nĂ€mnare och kĂ€nner delaktighet.
Och att kÀnna sig mindre ensam Àr inte att förakta i ett land dÀr vi lever i mörker större delen av Äret, inomhus och kurande framför tv-apparater och mobiler.
Att dÄ betrakta alla konversationer med okÀnda som "kallprat" Àr ju inte riktigt klokt.
Det Àr nÄgot fint med att möta en frÀmling, prata en stund och sedan aldrig mera ses.
Man delar en liten stund pĂ„ jorden â och blir lite varmare efterĂ„t.