Nyss besökte vi en stor bilhandel. Gubbens leasingbil hade gjort sitt och vi var makalöst trötta på kärran. Skön att köra, men med ett högt och gällt varningspipande som kunde väcka döda och som levererades i tre sammanhängande stötar tills "felet" var avhjälpt.
Om man var en nanosekund sen med att få på sig bilbältet – PIP PIP PIP.
Om man öppnade skuffen – PIP PIP PIP.
Om man stängde skuffen – PIP PIP PIP.
Om passagerardörren under motorns gång öppnades för att jag skulle slänga en kasse i soptunnan – PIP PIP PIP.
Och så vidare. Pipandet påverkade faktiskt vårt humör. Gjorde oss konstant småirriterade när vi åkte i den. Prio ett den här gången var därför att skaffa en bil som håller käft, utom när det VERKLIGEN är fara och färde.
Gubben är ointresserad av bilar, men man beter sig ändå inte som han gjorde mot den unga, trevliga försäljaren, som började med att fråga vad han kunde hjälpa till med ("min Gubbe behöver en ny bil", svarade jag), varpå han vände sig mot Gubben och ställde den relevanta frågan: "Javisst. Vad hade du tänkt dig för märke, prestanda och årsmodell?"
Det var då Gubben ljudligt undslapp sig "Ja, inte fan vet jag!"
Han menade inte att vara oförskämd, det var bara den första spontana reaktionen som for genom hans huvud, så jag tog över:
"Fyra saker är viktiga. 1. Den ska inte pipa för minsta lilla. 2. Man ska inte bli skitig om vaderna när man kliver ur den. 3. Den ska ha bra plats för två kaffekoppar. 4. Den får gärna vara röd."
Den arma försäljaren såg här rätt häpen ut, så för att verka lite mer vederhäftig utökade jag kravlistan: "Den ska vara så krocksäker som möjligt och vara väldigt skön att sitta i".
Till slut blev det en begagnad Volvo. Mycket bekväm, men stor och svårmanövrerad som en oljerigg vilket gör att Gubben konstant tar upp två p-fickor.
Som alla moderna åk har den hundratals finesser vi varken vill ha eller behöver, men som gör det svårt att hitta det vi verkligen vill ha och behöver.
En märklighet är att P2 utan förvarning sätts på då och då, framförandes klassisk musik.
En annan att den nyligen avlidna poeten Kristina Lugns ande bosatt sig i högtalarsystemet. När gps:en är igång hörs hennes karaktäristiska, släpiga stockholmska:
"Om treeehundra meeeter . . . sveng veeenster".
Nästa gång lutar vi åt något enkelt. Med vevstart. Eller en lådbil.