Carl-Ingemar Perstad: Oförglömliga äventyr

Tre dagar senare sitter vi i Tupolevplanet på väg österut. Vad jag, Christer Glenning och det övriga TV-teamet inte vet är att årtiondets värsta snöstorm har stängt många av flygplatserna. Piloten säger något obegripligt på ryska, svängarna blir allt brantare och några av passagerarna tittar oroligt på varandra.

Två timmar senare än beräknat dunsar planet ner på en alldeles för kort landningsbana. Det kränger oroväckande eftersom banan är såphal och färden tar stopp först när noshjulet törnar in i en snövall. Vi har ingen aning om vart vi är, men förstår snabbt att detta inte är vårt mål för dagen. Medan alla resenärer pulsar genom snön in till den lilla baracken som utgör terminal passerar vi två mindre plan med knäckta landningsställ efter misslyckade landningsförsök i ovädret. Ufa heter platsen och är en sotsvart gruvby i skuggan av Uralbergens gruvor.

Den enda restaurangen är stängd liksom hotellet, men som gäster från väst går det ingen nöd på oss. Natten spenderas i flygplatschefens utkylda kontor men vi värmer oss med te från en samovar och rullar in oss i våra ytterkläder för att sova på den smutsiga och inrökta nålfiltsmattan. De ryska passagerarna, vana vid liknande störningar, har gjort en brasa på golvet i terminalen för att hålla värmen. I gryningen har stormen bedarrat och kvicksilvret sjunkit till minus 30. Vi leds ut till det nedkylda planet för att flyga till Togliatti och de ryska bilfabrikerna. Det enda "värmande" som serveras ombord är vodka och stelfrusna piroger. Jag avstår vodkan.

Hur som helst - efter ett dramatiskt dygn kommer vi fram och det var imponerande att se hur man i ena änden av fabriken hantverksmässigt tillverkade bildäck och gjöt motorblock. Ut ur den andra rullade färdiga bilar för ett varv på testbanan före leverans. Det var få ryssar förunnat att bli ägare till en ny VAZ/LADA. Hade man pengar fick man ändå bereda sig på flera års väntan eftersom de flesta bilarna såldes utomlands för att få in eftertraktad västvaluta.

Om den ryska frukosten var något spartansk så är den franska det rakt motsatta. I mässen hos Peugeot utanför Paris intar vi chokladfyllda croissanter och café au lait innan inspelningen ska börja, året var 1986. Peugeot var först med ny teknik att bygga bilar - värt att uppmärksammas i svensk TV. Men det starkaste minnet är inte fransmännens smarta byggteknik utan fabriksvisslans ljud när bandet stannade och morgonskiftet gick till frukost.

Med hängande axlar, händerna djupt i fickorna, en Gauloise i mungipan och baskern ovanpå pannans djupa veck släntrade man under tystnad in i matsalen. Hundratals trötta fransoser köar tysta för dagens första mål mat. Förvandlingen vi ska uppleva är total. En timme senare springer och skuttar, skämtar och sjunger samma bilbyggare på väg tillbaka till bandet. Det går inte att ta miste på att humöret är på topp. Hade man fått ledigt resten av skiftet eller överraskats av en oväntad tipsvinst?

Svaret fanns bland de urdruckna vinglasen. En flaska rödtjut - per person - var ett fackligt krav för dessa glada fransoser och när ransonen tömts skulle man bygga bilar! Företrädare för det franska bilmärket låter berätta att fabriksledningen först halverade och sedan drog in vinransonerna helt. Biljobbarna svarade med strejk och krävde lönelyft innan de så småningom gick tillbaka till bandet. Att kvaliteten på bilarna som rullar ut från Peugeot har höjts sedan rödvinet drogs in är ett understatement.

Peugeotledningen lät oss plocka ut och köra flera dyrgripar ur museet. Mest udda var den bandvagn som företaget levererade till franska armén. Den var fortfarande körbar och klättrade snällt uppför trappor och över diken med mig bakom ratten. Peugeot var i begynnelsen även namnet på symaskiner, pålitliga kaffekvarnar och läskiga löständer. Det mesta prövade jag på, men tandproteserna fick vara!