I filen intill vid trafikljuset står en läckert röd Pontiac Trans Am och när det blir grönt händer det grabben väntat på. Avgasljudet från de åtta cylindrarna när föraren trycker plattan i mattan och drar iväg kan bäst beskrivas som ett ljuvligt muller som får huden att knottra sig. Föraren har lagt märke till vårt intresse och gasar lite extra. Sonens reaktion har upprepats flera gånger den här sommaren som varit ovanligt gynnsam för oss bilentusiaster.
Faktum är att man kan se flera klassiska jänkare under en enda sommardag på våra svenska vägar än under en hel vecka i USA. Vi putsar och polerar nio månader om året för att sedan glida runt mellan olika bilträffar under några korta sommarveckor. Vanligast är Ford Mustang som tilltalar alla åldrar. Många är direktimporterade från USA eftersom utbudet är stort och priserna överkomliga. Flest beundrare har alltid de sena femtiotalarna då fenorna var som störst och kromet glänste som mest.
Sonen trodde länge att de designmässigt överdrivna bakskärmarna var raketer, ända tills jag förklarade att det var en designgimmick. När jag under semestern vandrade mellan raderna av glidare vid slottet i Vadstena slogs jag av en sak. På femtiotalet var amerikanare sällsynta i vårt land och var för de allra flesta en ouppnåelig lyx, men numera dominerar de bilträffarna. Det har gått så långt att fina exemplar köps tillbaka till USA, då en del modeller är en bristvara.
Varför ser jag så få europeiska märken? Det var ju Ford Taunus, Opel Kadett, Saab 92 och Volvo PV 544 som dominerade. Har vi glömt vårt eget bilarv och fallit pladask för kromglansen från dollargrinen? Nej, bakom långa rader av jänkare hittar jag till slut några bilar som rullade på våra svenska vägar redan när de var nya. En trehjulig BMW Isetta med mc-motor knattrar exempelvis blårökande förbi.
Plötsligt står jag framför en Vedette Versailles från 1957 och minnena kommer rullandes eftersom pappa hade en exakt likadan. Tidigare var modellen bullig och liknande mest en förvuxen Volvo PV. 1954 köpte dock franska Simca fabriken från Ford och ordern till designavdelningen var att rita en "europeisk Cadillac". Med en bred kromad grill och fenor där bak väckte den stor beundran på bilsalongen i Paris.
Under huven arbetade en sidventils-V8:a som gav måttlig acceleration men som mullrade gott. Rostskydd var något helt okänt och efter några år var det stora hål i skärmarna. Men det var en härlig tid så länge den höll ihop! Den Vedette Versailles jag står vid nu har aldrig sett en saltad väg och är i absolut toppskick. 1961 lades tillverkningen ner och epoken med fenor blev kort, både i USA och Europa.
Jag och grabben lyssnar på avgasljudet när ägaren drar igång vinkelåttan på måttliga sextio hästar. Det var naturligtvis pappas Vedette som fick mig att uppskatta skönsjungande motorer, det förstår jag nu. Sonen lyssnar artigt, samtidigt som han gör klart för mig att den låter mesigt jämfört med avgasmullret från en Corvette eller Mustang. Medan jag styr ut från Gustaf Wasas borggård i Vadstena plockas iPoden fram igen. Jag kan inte låta bli att undra vilka bilar grabben kommer att visa sin son eller dotter. Finns det några mullrande motorer kvar eller kommer hans barn att lyssna efter vilken elbil som surrar häftigast?
Ljudligt och ljuvligt
Tonårsgrabben i passagerarsätet sitter djupt försjunken med den senaste leksaken - en iPod. Mina försök till konversation besvaras med osammanhängande mummel eller bara tystnad. Men plötsligt så händer något. Han rycker till, vaknar liksom, lägger till och med ifrån sig sin musikspelare. Med ett knapptryck kör han ner sidorutan, samtidigt skiner hans ansikte upp och säger upphetsad: "lyssna pappa!"
Foto:
