50-årskalaset ställdes in, påskfirandet likaså. Vi kan inte umgås med våra äldre släktingar som vi är vana vid och av utlandsresan, konserten, studenten och idrottsevenemanget blev det ingenting alls.
Pandemin har pausat livet och förvandlat tillvaron till ett vacum. Vi som är så vana att planera våra liv in i minsta detalj och ha kontroll över det. Att planera, fatta beslut, styra och ställa. Att bestämma över det. Nu är vi fråntagna den makten.
När är detta över? Om en månad eller om ett år? När kan man umgås som vanligt igen? Om en månad eller om ett år? När öppnar länderna sina gränser igen? Om en månad eller om ett år?
Ändå är de svenska restriktionerna rena västanfläkten att leva med jämfört med alla länder som är totalt nedstängda under en så kallad lockdown.
Min kompis Kajsa bor på Irland sedan 30 år. Den 12 mars stängde skolor, pubar, restauranger och affärer med omedelbar verkan. Två meters avstånd mellan alla förutom den egna kärnfamiljen proklamerades. Det innebar att hennes vuxna och hemmaboende autistiske son miste sina assistenter.
Irländarna, vana att flera gånger per vecka umgås på landets pubar, valde nu att träffas på den gröna öns stränder istället. För att få stopp på detta infördes en total lockdown den 27 mars.
"Nu får man inte vistas längre än två kilometer från sitt hem och då endast för att motionera, handla mat eller mediciner. Stränder, utflyktsparker och lekparker patrulleras av polis. Vi är lyckligt lottade som bor på en bondgård. Tänk de som sitter i små lägenheter!"
"De stora mataffärerna har markerat två meters avstånd såväl utanför som inuti affärerna. Köerna ringlar timslånga före öppningsdags och är man ute för sent tar frukt och grönsaker slut. Bara en familjemedlem per kundvagn tillåts."
En högtalarröst uppmanar kunderna att handla skyndsamt. "Stressnivån är skyhög och varenda människa man möter ser livrädd ut", berättar Kajsa.
Hon är orolig. Man vet att misshandeln i hemmen ökat nu när alla är i princip inlåsta. De ensamma har blivit än mer ensamma. Fram till 5 maj ska nedstängningen fortgå, säger myndigheterna.
"Men fan trot. Frågan är hur länge vi som land orkar leva så här och om det verkligen kommer att vara värt uppoffringen? Jag befarar att många som inte dör av viruset kan komma att dö av isolering och depression. Eller misshandel."